Om pilgrimsbloggen

Ett antal kåserier om mänskliga möten, livsfilosofiska diskussioner, funderingar, frågor och kanske en del svar. Allt under 76 dagars vandring till Santiago de Compostella

Författare: Göran Edman

Redaktör: Hans Nilsson

Annonser

1. Tankar om tid

PG044

”En elefant äts enklast i små bitar” säger ett asiatiskt ordspråk.  Med detta i åtanke hade vi bestämt oss våren 2005 för att dela upp vårt vandringsprojekt till Santiago de Compostela i sex årliga etapper om cirka 25 mil vardera.

När vi berättade om våra ambitioner för en professor vid Stockholms Handelshögsskola frågade hon om vi inte kunde komma och presentera projektet för hennes studenter.
– Du får väl vänta tills vi klarat av vår vandring, menade vi.
– Nej, det är inte vandringen i sig, som jag tänker på. Det är ambitionen att lägga upp ett personligt 6-årsprojekt, som skulle kunna ge studenterna en liten tankeställare. I deras värld är allt, som befinner sig längre bort än 2 år, ointressant, vare sig det gäller framtid eller historisk tid, log hon.

Sådan är alltså dagens 2-års värld. Kanske var det så även när vi växte upp? Fast ändå inte. Presentationen för studenterna låter fortsatt vänta på sig.  Det tog oss till slut sju år innan vi på hösten 2011 jublande, tillsammans med nära och kära, vandrade in i Santiago De Compostela.

Detta är berättelsen om varför troende, sökare och ateister passar alldeles speciellt bra tillsammans under långa krävande vandringsprojekt. En är full av tillit, en är förhoppningsfull och en ifrågasätter och vill först ha bevis. Det underliga är att dessa roller över distans och tid skiftade mellan oss. Inte bara det. Det finns nog en viss del troende, viss del ateist och viss del sökare i var och en av oss.  Dagsformen kunde rent av avgöra den aktuella livsinställningen.

– Idag är jag 40 % ateist, 35 % sökare och 30 % troende. Undrar hur det ser ut imorgon?

– Men vänta nu, det där blir ju 105 %!

Just det! Precis som livet! Vissa saker går helt enkelt inte ihop!

En pilgrimsvandring i början av 2000-talet fokuserar inte nödvändigtvis enbart på trosfrågor. Istället binder vandringen samman en bukett av spännande livsfrågor och skapar en generös plattform av tid:

– tid för tankar

– tid för samtal

– tid för intryck

– tid för eftertanke

Någon sa också:  tid för andlighet.

Vandringen blev till en plattform på vilken otaliga spännande diskussioner, möten och upplevelser skapades. En plattform för att lära känna varandra, att bygga tolerans på och inte minst att tillsammans ha roligt på. Inte ”trevligt”, som man har när man blir lite äldre, utan roligt, ja rent av ”skitkul”, precis som under unga år.

2. Den svarta madonnan

   PG006

Djupt inne i det franska centralmassivet ligger den medeltida staden Le-Puy-en-Velay. Dess berömda katedral, med sin staty av den Svarta Madonnan, är en av de viktigaste utgångspunkterna för pilgrimer på väg till Santiago de Compostela i västra Spanien. Just där befann vi oss en sval och solig marsmorgon 2005. Snart skulle det första viktiga steget tas på vägen mot Santiago. Den Svarta Madonnan tittade undrande på gruppen nedanför sitt upphöjda altare. Jesusbarnet såg mindre förvånad ut, där han kikade ut mellan magknapparna i hennes långa klädsel.

-Vad är nu detta som katten har släpat in, verkade Madonnan tänka. Det här gänget är inte helt lätt att placera. Katoliker är de definitivt inte. Förmodligen någon typ av protestanter. Sådana där ifrågasättande, ”moderna” människor, som inte tror, men som ändå, när det så passar, vill ha del av de troendes värld och dess livsbejakande trygghet. Att vara katolik är minsann inget snabbköp av livsfrågor där man kan plocka det man vill. Det gäller att ta hela paketet. Allt eller inget! Så vad gör dessa människor längs vår pilgrimsled? undrade hon.

– Förresten, ända fram till Santiago de Compostela lär de inte komma! la hon till lite vresigt.

– Lugna ner dig mamma. Nu är du lite väl intolerant, sa Jesus lugnande. Vi lever ju ändå i det 21:a århundradet. Inkvisitionen är sedan länge nedlagd.

– Och förresten, fortsatte Jesus, de är faktiskt föraviserade och registrerade precis enligt reglerna. Det är ett gäng herrar som vill bevisa att gubbar kan göra annat än att åka på fotbolls- och skidresor. Tanken är att de skall vandra 25 mil om året för att, om så där sex till sju år, nå Santiago. De tre som står längst till höger kallas team Stockholm och utgör kärntruppen. Strax där bakom står en gästvandrare. Sådana kommer och går över åren. Och längst fram hittar du team Londons två representanter. De kör lite av sitt eget lopp, och är med varje år, men bara en vecka åt gången.

– Minst sagt komplicerat, hördes Madonnan mumla.

– Just det, precis som livet, svarade Jesus.

– Hallå där! Madonnan höjde rösten. Du skall inte komma och prata om komplicerat liv med mig inte. Att du, som Guds son, är världskändis kan man väl förstå, men att jag, en enkel bondkvinna, två tusen år efter min död, fortsatt dyrkas av miljontals människor, är inte lätt att ta in, skall du veta. Vilken klassresa säger vissa, men det finns stunder då jag mer känt mig som en surrogatmamma.

– MEN MAMMA, ropade Jesus förskräckt.

Här beslöt vi oss för att lämna den lilla familjens diskussioner. Vi hade en väg att vandra. Innan kyrkdörren slog igen tyckte vi oss höra mor och son på pilgrimslatin ropa: ”Ultreïa!”, hälsningsorden om ”lycka till” som alltid används när pilgrim möter pilgrim.

PG001

Den vackra breda trappan ned från katedralen badade i sol och de 10 kg tunga ryggsäckarna kändes knappast av. I stadens utkant dök den första distanspilen upp i ett vägskäl: ”Santiago 1521 km”.

GR65

3. Pilgrimspass

p-pass omslagP-pass1

Det stora äventyret hade börjat redan dagen innan vi skulle ta det första vandringssteget. På Le Puys pilgrimskontor utrustades vi av en något bister föreståndare med var sitt pilgrimspass. Passet hade 24 sidor med 130 tomma rutor. Under de kommande åren skulle de komma att fyllas av vackra stämplar. Denna tidiga marsmånad var vi säsongens första pilgrimer vilka påbörjade sin vandring i just Le Puy. Mitt pass fick nummer fyra.

Ett pilgrimspass är något som man noggrant vakar över. Det är det slutgiltiga beviset på att man verkligen vandrat den väg som man säger sig ha vandrat. Varje kväll tas passet fram och värden för härbärget sätter sin stämpel i en av de därför avsedda rutorna. Under vandringsdagarna adderas nya stämplar från kyrkor och andra historiska sevärdheter längs vägen. Snart nog blir pilgrimspasset med sina vackra färgade stämplar inte bara en påminnelse om vad vi upplevt utan även en viktig statusmarkör inför andra vandrare. Värdet ökar allt eftersom kilometrarna övervinns och nya stämplar adderas. De som vill imponera längs en pilgrimsled vinner inga segrar med exklusiva vandringskläder och bilder på sin Porsche i telefonen. Men en stämpel från ett unket vandrarhem kan skapa såväl roliga diskussioner som beundran.

Fast det är klart, alla stämplar är inte lika mycket värda. På sidan tre i mitt pilgrimspass finns ”betalt” stämplat av hotellportieren i den franska staden Saint-Come-d’Olt. Det kunde vi kanske ha hoppat över. Men ibland, när skavsåren blödde, ryggarna värkte och livet sved så blev det faktiskt hotell istället för de planerade enklare pilgrimshärbärgena. Ljuva rena lakan och torra, nya handdukar!

– Skäms människa! Du var ju på pilgrimsvandring.

Visst skämdes vi. En liten, liten aning. Men är det inte svagheten som gör oss till, just människor!

I min mormors gamla familjebibel fanns på försättsbladen viktiga familjehändelser nedtecknade ända från tidigt 1800-tal. På sirlig gammalsvenska, i olika skrivstilar, berättades om födslar, konfirmation, skolexamen, giftemål, dödsår och andra viktiga milstolpar i människors liv. Likt ett dåtidens pilgrimspass där vandringen längs livets stig redovisades. De viktiga händelserna var tydligt definierade, inte så många och i stort gemensamma för alla i vårt samhälle.

Den moderna människans stämpelhändelser har bara blivit fler och fler, ytterst individuella och lätt förbryllande; första giftemålet, andra giftemålet, barnen, bonusbarnen, radhuset, villan, båten, första kryssningen, första miljonen och första Thailandsresan, bara för att nämna några. Samtidigt har de förlorat något av sin vikt. Allt kan skrivas in, allt kan upplevas, allt kan göras. Men när måsten och traditionella livsmål fasas ut eller förminskas blir resultatet gärna lätt att ingen längre stämplar i livets pilgrimsbok. För ingen läser den ju!

Men kanske ändå! Det gäller att samla stämplar som blir till en rättvisande bild av just ditt liv. En del stämplar är givna, andra får du utan att du har förtjänat det. Men de finaste är de du längtat efter och kämpat för. I mitt arbetsrum sitter en enkel tavla där motivet är barn på väg mot en gammal landsortskyrka. Tittar man närmare så ser man att bilden är uppbyggd av en mängd klistermärken. Klistermärken som delades ut till barnen som gick i söndagsskolan. Vi visste inte vad bilden skulle föreställa och varje vecka ökade spänningen bland oss. Inte förstod jag då att detta var min första pilgrimsbok. Den är faktiskt precis som livet självt. Det gäller att samla stämplar och klistermärken som blir till en spännande helhet.

P-Pass4 

4. Det är nu som är sedan…

carte

Vi var på väg! Framför oss låg 155 mil av slingrande stigar, okända vägar, kroppsliga smärtor och mentala utmaningar. 75 mil genom Frankrike, sedan över Pyrenéerna och vidare 75 mil in i Spanien.

Vår vandringsväg har många namn. I Frankrike kallas den Vägen till Compostella (Chemin de Compostelle), men också mer korrekt GR 65 – Grand Randonée 65. I Spanien kallas pilgrimsleden Den Franska Vägen – Camino Frances. Men vi gjorde som ledens alla vandrare och anhöriga – blev personliga och refererade till vägen helt enkelt som Caminon!

Redan under 1100 talet vandrade hundratusentals människor årligen till Santiago de Compostela och 1150 skrevs den första resehandboken. Leden börjar varhelst du som pilgrim tar ditt första steg mot slutmålet, katedralen i Santiago de Compostela i västra Spanien. Här hamnade enligt sägnen aposteln Jakobs reliker efter att han år 44 som den första av lärjungarna lidit martyrdöden. Hit vandrande mängder av syndare som ville sona sina synder och slippa skärselden. Den som inte hade tid eller ork att vandra själv kunde faktiskt hyra en vandrare. Förlåtelseombud att hyra! Några ombudsvandrare fanns inte att tillgå för oss. Tack och lov!

Varje morgon var ny!

– Det är nu som är sedan i livets direktsändning. Det blir inga repriser mina herrar!

Min hemgjorda livsfilosofiska version av Carpe Diem bröt morgonvandringens tystnad. Det finns ingen SVT play för det verkliga livet! Rätt var det är så trycker någon på stoppknappen, tjatade jag vidare, tills kamraterna knorrande bad mig vara tyst och inte störa deras naturupplevelse.

Dagsetapperna som låg framför oss var utifrån kartor och guideböcker noga genomgångna. En typisk dagsdistans bestod av 25 km. Hur såg dagens höjdskillnader ut? Fanns det några öppna kaféer längs vägen som gav oss mod att vandra utan att ta med matsäck? Med oss i ryggsäcken fanns lite reservproviant i form nötter och energikakor, samt naturligtvis alltid ordentligt med vatten.

Goda förberedelser var den grund på vilken vår dagsvandring vilade. Kartan skulle varje dag matchas mot den verklighet som gällde, en verklighet som aldrig helt gick att förutse utan alltid överraskade. Alla dessa oväntade möten som väntade på oss. Kaféet som vi byggt upp lunchrasten kring. Skulle det verkligen vara öppet? Vad väntade bakom nästa krök? Vackra vyer eller ett kalhygge?

Denna ljuvliga känsla av att bara ana, men inte riktigt veta vad som väntade oss. Att längta men också oroas. Att inte ha kontroll men brinna av iver. Framåt! Denna förmån att varje dag få uppleva något nytt, något oväntat. Allt bar mot ett fjärran mål många vandringsdagar långt borta. Varenda meter skulle klaras av med hjälp av egna krafter. Inga genvägar. Inget fusk! Inga bussresor över ensliga långtråkiga partier. Hur klarar man av det?

Man tar ett steg, flera steg, ofantliga många steg som blir till en lång, lång vandring! Ett stort äventyr.

PG007

5. Kammusslans hemlighet

PG09-315

Den fanns sedan länge i vår vardag. Vi hade bara inte förstått det historiska sammanhanget.

Först var den en logotyp för ett välkänt bensinmärke. Sedan dök den upp i våra liv i form av Botticellis fantastiska målning ”Venus födelse”: en kammussla har drivit upp på en strand och där ur dess skal föds kärlekens gudinna Venus.

botticellibirthvenussmal

Därpå lärde vi oss att uppskatta musslan som en läcker delikatess att njuta av i såväl rå som tillagad form. Men vilket svårbegripligt franskt namn: Coquilles Saint Jacques! Den heliga Jakobs skal! Nu uppenbarades kammusslans hemlighet! Som ett bevis på att pilgrimen nått sitt mål tog denne nämligen med sig skalet från en kammussla hem. Skalet blev snart pilgrimens främsta symbol, inte bara som bevis, utan även som ett skydd mot stråtrövare och olyckor längs vandringsvägen. Pilgrimsmusslan var född och den bars tydligt, väl synlig utanpå vandrarens klädnad. Den finns fortsatt överallt längs vandringsleden. På vägmärken, på restaurangmenyer, i stadssymboler, på gatstenar, kartor, klistermärken, kavajnålar, bilskyltar och mycket annat. Naturligtvis fanns pilgrimsmusslans skal att köpa i mängder av butiker längs vägen.

Men vår grupps pilgrimsmusslor kom från Luleå! Min mor brukade nämligen vid högtidliga tillfällen servera gratinerade förrätter i de eleganta, ugnsfasta skalen från pilgrimsmusslan och dessa fanns nu hos min syster. Hon hade minsann inte tänkt sig att de skulle bli hålslagna och hamna på några pilgrimers ryggsäckar. Men vid närmare eftertanke så hade hon inte använt dem på säkert 20 år och efter lite övertalning accepterade hon att ödet valt ut just vår barndoms gratineringsformar som skydd för vår vandring. De fungerade och skyddade oss hela vägen!

2005 kändes en pilgrimsvandring till Santiago som något nytt, spännande och i Sverige tämligen okänt. Idag finns informationen överallt – i böcker, tidningsartiklar och TV-program. Under dagar av hybris ser jag vår vandringsgrupp rent av som nydanare, i framkanten av vad som är på väg att bli riktigt inne. Det där om att vara först med vad som snart är trendigt kittlar. Under dagar av klarsynthet inser jag naturligtvis att allt bara beror på ett selektivt seende. Vi människor tenderar att fokusera på det som finns framför vår egen näsa.

Nyfikenhet är skillnaden mellan att leva och att bara existera. Plötsligt ser vi det som alltid funnits där, men ändå inte varit uppenbart för oss. Och tänk, sån tur att det finns så många branta inlärningskurvor runt hörnet, som bara väntar på att bli uppmärksammade. Resan från okunskap till insikt känns alltid utmanande och spännande.

 

6. Kärlek och död

PG008

På eftermiddagen den fjärde vandringsdagen började kroppen så smått acceptera att vi menade allvar med vår vandring.

– Det är nog lika bra att ge upp och sluta med protesterna, verkade kroppen tänka. Ryggsäcksremmen skar inte längre in i axlarna! Ryggen ömmade mindre och träningsvärken i benmusklerna pockade inte på uppmärksamhet. Fötterna tvekade en aning men gick trots allt vidare. Ett lyckorus och välbefinnande infann sig.

– Det här klarar vi! utbrast vi stolta. Högmod, den första av de sju dödssynderna, ville vara med på vår vandring. Hade livet inte lärt oss någonting? Förstod vi inte att skavsåret bara bidade sin tid?

Det var dags att lämna den högplatå vi befunnit oss på under de senaste dagarna. Snön låg fortsatt kvar, inte bara fläckvis utan i stora sjok. De imponerande stenbelagda vägar som romarna en gång byggt genom skogar och över fält gav oss dock ett fast underlag att vandra på. Här hade legioner av soldater för två tusen år sedan färdats mot avlägsna delar av romarriket. Framför oss bredde äntligen en böljande dal ut sig. Någon kilometer längre fram skymtade vi en liten by. Kanske fanns där ett öppet café?

 

När vi närmade oss byn fann vi två äldre fransyskor, rent av franska gummor, sittande på stengärdesgården vid sidan av vägen. Ett första synintryck indikerade att dessa damer inte bara upplevt andra världskriget utan kanske rent av hade minnen från det första stora kriget.

PG012

De hälsade glatt och vi svarade med att fråga vad dessa damer gjorde där uppflugna på gärdesgården intill vägen.

– Vi tänker, svarade de.
– Vad tänker ni på? undrade vi nyfiket.
– På kärleken, svarade de.
– Fantastiskt, ropade vi, så vackert att tänka på kärleken vid er ansenliga ålder!

Tystnad utbröt innan en av gummorna förtydligade det ord som just lämnat deras tandlösa gommar:

– Pas l’amour, mais la mort!

Döden, inte kärleken! Två på franska så snarlika ord som vi förväxlat. Ord så långt från varandra.

PG013

Något nedslagna gick vi tysta vidare. Hoppet om att mänsklig kärlek varade livet ut hade just fått sig en knäck. I alla fall fick den med åren tydligen underordna sig intresset för döden. Men så lätt ville vi inte ge upp. Visst blomstrar kärleken livet ut!