32. Framme i Santiago de Compostella – äntligen?

Det gigantiska rökelsekaret i Santiagos mäktiga katedral svängde fram och tillbaka. Villiga kyrkans tjänare drog för allt vad de var värda i de tjocka repen, så att karet nästan såg ut att nudda kyrktaket. Röken letade sig ut bland kyrkbänkarna där pilgrimerna tyst jublade över väl förrättat värv. Den sakrala musiken fyllde kyrkorummet och grep, likt pilgrimspsalmen ”Härlig är jorden”, på ett förunderligt sätt, tag i vårt inre. Mängder av minnen från vandringen sköljde, som en okontrollerbar tsunami, över pilgrimerna.

Vänta! Skymtade jag inte Emilia, Pianisten, Doktorn, Turbotanterna, Arga väninnan, Bernard, Sorgsna Belgiskan, ’Bosse Larsson’ och alla de andra i vårt Team Camino lite längre fram i katedralen?

Nej, naturligtvis inte. Det var bara minnena, som så trängdes i min av intryck överfulla hjärna, att de behövde en egen bänkrad.

Vi var framme! På det stora torget utanför katedralen rådde närmast karnevalsstämning. Under den sista dagens vandring hade ytterligare nära, kära och vänner mött upp och adrenalinkicken var massiv under slutsträckan fram till det berömda torget. Väl där hade vi med stolthet köat i trappan upp till pilgrimskontoret där en något bister kontrollant nagelfarit våra pilgrimspass. Här krävdes bevis på att vi verkligen vandrat den väg som till Santiago bär. Jag fick ”med beröm godkänt” och tilldelades officiellt pilgrimsnamnet Georgius Edman på mitt diplom.

 

På torget omfamnade alla varandra i en blandning av total lycka och rädsla för att allt nu var över. Ungefär som konfirmander, som skall skiljas och kanske aldrig mötas mer. Men utan möten finns inget adjö och till slut är det dessa många, ofta korta men kravlösa möten, som etsar sig fast hos alla som vandrat Caminon.

Hur gick det då med sökandet efter livets mening, den målsättning som vi definierat vid vandringens början? Visst fann vi den – på sitt sätt! Efter otaliga diskussioner kunde vi enas om en yttre ram som definition för livets mening:

Meningen med livet är att ständigt söka efter dess mening. I det ögonblick du tror dig ha hittat fram förändras meningen till något nytt att söka efter. Ty livets mening är sökandet i sig – en variabel i ständig förändring.

Över århundraden har människans syn på livets mening ständigt förändrats. Kanske är det vår uppgift att just förvalta och utveckla den livsmening som är länken mellan svunna och framtida generationer. Inte nog med det, din egen livsmening förändras under livets gång. Inom den ram som sökandet i sig utgör skapas just din personliga livsmening. Likt pilgrimspasset fylls ramen med värdefulla ”stämplar” i form av minnen och upplevelser från din livsresa. Detta lapptäcke, som utgör livets kilt, blir aldrig färdigt utan just sökandet efter nya meningar, kalla det gärna äventyr, ger livet dess mening.

När min fru och jag efter 25 år i Japan flyttade hem till Sverige, undrade jag nyfiket och kanske lite ängsligt vilka nya oväntade ”meningar med livet” som nu låg framför mig. Inte visste jag att fiske av isgädda och segling skulle bli mina oväntade äventyr, eller att okända nya kamrater väntade på mig i en gymnastikklubb med det vackra namnet Opalen. Vem påstår att män inte kan få nya vänner efter 60?

Föga anande jag att pilgrimsvandringar snart skulle bli en av de vackraste och viktigaste bitarna i min egen livsmening. Santiago var målet, men inte slutet. Caminon är den perfekta evighetsmaskinen där grunden inte ändrats på 1000 år, men där varje steg alltid är nytt. Precis som i verkliga livet! Vi fortsätter att pilgrimsvandra i Spanien och andra länder, men ständigt återvänder vi till Caminon, pilgrimsledernas urmoder. Tack för att vi fått vandra den ännu en gång tillsammans med just dig som följt vår blogg. Vi har njutit av varje steg tillsammans. Nu bävar vi inför nästa bloggfria torsdags tomhet. Förhoppningsvis möts vi snart åter i den digitala blogghimlen eller längs leden till Santiago.

Till dess, visst stämmer det att ”lyckan kommer,  lyckan går”, men framför allt: Lyckan kommer ofta gående – rent av vandrande längs en pilgrimsled! Ultreia!