30. Dödlig dessert

Det var endast fem dagar kvar till Santiago när vi stannade för natten i den lilla staden Portomarin. Alla tidigare gästvandrare, och några nykomlingar, var inbjudna att vara med under dessa de sista 12 milen fram till slutmålet. Stämningen var hög runt middagsbordet när tio vänner inmundigade den traditionella pilgrimsmenyn bestående av förrätt, varmrätt och dessert. 

Till den avslutande desserten valde jag frukt och in på tallriken kom, något överraskande, en stor oskalad apelsin. En apelsin med kraftig och seg vit hinna mellan klyftorna. Ett par alltför stora klyftor växte i munnen samtidigt som jag försökte tugga och delta i konversationen. Det gick inget vidare! Jag valde att svälja, inte spotta ut apelsinklumpen! Den kom inte långt. Andningsvägarna blev helt tilltäppta när fruktmassan kilade sig fast nere i strupen. Desperat for jag upp, vilt gestikulerande pekandes på mitt struphuvudFörvirring och handlingsförlamning uppstod under några få, men oändligt långa, sekunder, innan vår gästvandrare från Ven insåg vad som höll på att hända. Han, min vän, som i ungdomsdagar en gång slagit Richy Bruch i diskus, ropade: ”Får du ingen luft?” Medan paniken växte inom mig nickade jag intensivt. Inom bara ett ögonblick stod vår diskuskastare bakom mig.

I ett järngrepp låste han sina händer runt min bröstkorg, just där revbenen slutade, ”Slappna av Göran! Häng i mina armar! Revbenen kan få sig en knäck!” viskade han i mitt öra. Sedan tryckte han till, inåt-uppåt! Lungornas luft var på väg ut igen. I farten tog luftstöten med sig apelsinklumpen hela vägen upp till munhålan. Den, vid blockering i luftstrupen rekommenderade ”Heimlich-manövern, visade sig fungera alldeles perfekt. Revbenen höll och härlig frisk kvällsluft fyllde åter mina lungor. Inom någon minut var jag fysiskt helt återställd. Så snabbt kan lycka bli till kris. Så enkelt är det att gå från att leva i full vigör till att känna hur livsandarna hotar att försvinna, allt medan omvärlden fortsätter som om ingenting hänt. Om ditt liv kan jämföras med ett kalenderår, var befinner du dig då just nu? I september eller kanske november? Statistiskt går det att få en hyggligt korrekt uppfattning, men plötsligt känns julafton inte som något att längta till. Och hemska tanke – det kanske är nyårsafton just idag!

Alla kommer inte fram till Santiago. Under vår vandring hade vi sett ett flertal minnesmärken över pilgrimer som stupat under sin väg. Det var vanligtvis minnesmärken i form av träkors eller vackra stenar, ofta med någon kort inskription om den vandrare som inte kommit längre. Att stupa på sin post” har alltid fascinerat eftervärlden. Dessa minnesmärken, inte gravar, passerades dagligen av hundratals vandrare. Med en vänlig omtanke, eller kommentar, hedrade man ofta den stupade.

 

Ingen dåligt vald plats för ett minnesmärke. Detta får mig att minnas den lilla skylten på en parkbänk vid Union Canal i England: ”Här satt George Brown och njöt av båtlivet på kanalen, och jag, hans hustru Vera, satt vid hans sida”. Vad mer behöver sägas?

Själv berättade jag för kamraterna om mitt ”nekrolog-avtal” med en nära vän. När någon av oss dör skall den överlevande se till att skriva en dödsruna i tidningen som ingen sett maken till. En mycket generöst skriven runa, med rimlig sanningshalt, som skall få vänner och ovänner, bekanta och obekanta att imponeras, ja rent av bli gröna av avund över vad den bortgångne åstadkommit under sitt liv. Det är nog dags att i avtalet även inkludera en minnessten att sättas upp vid en underskön plats där pilgrimer gärna vilar sig på sin vandring längs Caminon. Nekrologavtalet gäller än till denna dag. Dock vet jag naturligtvis inte om jag blir den skrivande eller den omskrivne!


Den natten sov jag oroligt och noterade att kamraterna höll mig under speciell uppsikt.

Upplevelsen vid middagen och diskussionerna därefter irrade runt i mitt huvud. I det dunkla riket mellan sömn och vakenhet attackerades jag i drömmen av elaka apelsiner.

Så småningom började morgonljuset försiktigt strila in genom de stängda fönsterluckornas glipor. Pilgrimerna i sängarna runt mig började röra på sig. Hotfulla apelsiner sprack av dagsljusets strålar. Det var snart dags att vandra vidare!

Annonser

5 thoughts on “30. Dödlig dessert

  1. Anonym 29 oktober, 2015 / 11:57

    Vad skönt att du hade en vän i nödens stund.

    Gilla

  2. Owe P 30 oktober, 2015 / 20:52

    Göran, kroppen känns för dagen som slutet av november – men sinnet någon dag i maj.
    Reser på onsdag till St. Fe för att hälsa på en ungdomsbekant.
    Hälsn/Owe
    Tack för trevlig blogg.

    Gilla

  3. Hasse 31 oktober, 2015 / 20:45

    Göran som du vet sedan våra tidigare diskussioner är vi i tidiga augusti. Håll dig borta från apelsiner vi skall nå förbi december in i nästa januari.
    Hasse

    Liked by 1 person

  4. Lars Engstedt 2 november, 2015 / 21:51

    Göran!
    Ack vad en apelsin ställa till men ock så tänkvärt.
    Vännen Lars

    Gilla

  5. Ann-Sofie Allen 16 november, 2015 / 05:12

    Tack och lov för Din vän! Det hade kunnat gå mycket illa…. tugga ordentligt i fortsättningen! Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s