28. Dagar med Emilia

Emilia kom till oss redan vid slutet av sin första vandringsdag. Hon hade startat i den vackra staden Astorga och kände nu av sin första vandringsdags smärta och förhoppningar. Lite bortkommen och vilsen stod hon utanför vårt härbärge i den lilla spanska byn Rabanal de Camino. Vi var på väg till en enkel pilgrimsmiddag och undrade glatt om hon ville följa med.

”Gärna” sa hon lättad på engelska med en tydlig tysk brytning. På den enda restaurang som öppnade redan kl 19:00 samlades byns tillfälliga pilgrimsgäster. Det blev en glad kväll där en pilgrim från Argentina introducerade orucho , Spaniens svar på Italiens grappa. Stämningen steg och vår nyfunna skyddsling verkade trivas. Nästa morgon stod Emilia och väntade utanför vårt härbärge.

”Får jag gå med er ett slag” frågade hon lite ängsligt. Naturligtvis fick hon det. Hon behövde uppenbarligen lite coaching för att komma in i pilgrimslivets rutiner. Och vilka passade bättre för ett sådant uppdrag än tre pratglada äldre veteraner. Stolta tog vi på oss uppdraget, vi berättade, frågade, visade och introducerade henne till andra vandrare. Men vi ställde inte den viktigaste frågan: ”Varför vandrar du?” Emilia verkade inte vara redo att berätta, ännu.

Så småningom visade det sig att hon var från Österrike, 26 år och utbildad arbetsterapeut. Åldersskillnaden blev uppenbar när hon visade sig inte känna till ”Familjen von Trapp. Filmen ”Den tredje mannen” var det inte ens tal om. Den natten bodde hon på ett annat härbärge och vi tog för givet att hon nu var redo för att vandra i egen regi. Efter en sen start nästa morgon hann vi upp Emilia efter någon timme. Så var vi fyra igen. Mot slutet av dagen var hennes förtroende för oss så stort att hon började berätta varför hon vandrade. Drygt ett år tidigare hade hon flyttat ihop med sin pojkvän. Allt verkade så bra ända tills hon blev med barn. Han flydde från såväl kärlek som ansvar. Fyra veckor senare förlorade hon barnet. Det var nu ett år sedan och hon hade börjat få distans till sin traumatiska upplevelse. Men hon behövde ta sig en funderare på nästa steg i livet.

Vi lyssnade, pratade om livet, vandrade och åt sedan middag tillsammans igen. På den fjärde Emiliadagens morgon såg vi henne inte alls. Hade hon lämnat oss och gått vidare i livet? Om eftermiddagen hittade vi henne sittande utanför ett kafé tillsammans med en grupp glada unga spanjorer. Stämningen var minst sagt hög runt borden. När vi passerade gav vi henne lite i smyg ett försiktigt ”tummen upp” tecken. En av hennes nya vänner noterade detta och frågade Emilia:

”Va, känner du dom där gubbarna?” Vi hörde henne svara med en extra hög röst. Som om hon ville försäkra sig om att vi hörde henne:

”De där gubbarna, de är mina hjältar!

Den dagen kunde vi ha vandrat både 30 och 40 km utan några som helst problem.

Annonser

6 thoughts on “28. Dagar med Emilia

  1. Eva B 15 oktober, 2015 / 12:03

    Vilken upplevelse man blir nästan lite rörd

    Gilla

  2. Ole Silén 15 oktober, 2015 / 13:14

    wow igen !! fina upplevelser !! hälsn ole

    Gilla

  3. Lars Engstedt 15 oktober, 2015 / 23:57

    Ni är mångas hjältar!

    Gilla

  4. Kerstin 16 oktober, 2015 / 09:24

    Det finns stunder i livet som är värda att minnas! Emilia dagarna hör till dem.

    Gilla

  5. Sten 21 oktober, 2015 / 11:23

    Tack Göran
    Mycket tänkvärd historia, som alltid!

    Ibland upplever man att ens egen låga/ljus kan vara lite svagt men det kan ge stort ljus i en annans liv. Elda på!

    Gilla

  6. Ann-Sofie Allen 16 november, 2015 / 05:04

    Underbart!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s