27. Mesetan

mes-san0

Oset från stekpannorna steg upp mot det låga taket i det gamla uthuset där tre unga volontärer från Sydamerika stod och gräddade majspannkakor. Med svettiga, blanka pannor serverade de lunch åt hungriga pilgrimer. Skratt, tacksamhet och djupa suckar från trötta vandrare blandades till en mångspråkig kakafoni och lovsång. Utanför den högst tillfälliga ”restaurangen” stärkte sig pilgrimerna med vatten från en helig källa, allt medan förbrödringen tog sats mot oanade höjder.

Vi befann oss i San Bol, alldeles i början av Mesetan, det beryktade spanska ”Bordet”. Storstaden Burgos låg en dagsvandring bakom oss. 150 km framför oss bredde den vidsträckta, kala och enformiga spanska högplatån ut sig.  Omtalad, fruktad och i många pilgrimsskildringar rent av förtalad. Inte så sällan smyger sig pilgrimerna här på en eller annan buss för att förkorta  vandringen över det ensliga landskapet. Vilket misstag bussåkarna begår!

Livet på Mesetan påminde om ”lumpen”, gamla tiders militärtjänstgöring. När man är mitt uppe i eländet räknas dagar och timmar tills allt skall vara avklarat. När man äntligen har det bakom sig så slutar man aldrig att prata om upplevelserna och kamratskapen, både för dem som vill och de som inte vill lyssna. Att dela elände och i grupp klara av utmaningar är en viktig tygbit i den brokiga kilt som är livets mening. Det välsignade eländet gjorde Mesetan till en av de viktigaste – och roligaste – delarna av vår vandring.

mes4 mes7

Här rådde till fullo pilgrimernas tid. Ingen konkurrerande förströelse inom synhåll.  Det fanns helt enkelt inget annat att göra än att vandra, tänka och prata med varandra.  Fast ändå, här dolde sig små äventyr för den som sökte och såg.  Skavsårsplåster, bandage och vattenflaskor delades mellan vandrarna som aldrig tidigare. Vid dagens slut ”ägde” vi de små byarna med sina härbärgen och fåtal restauranger där dagens vedermödor sköljdes ner med hjälp av vin och skratt. Kamratskapet växte för varje dag och vi blev som en surrande bisvärm av människor som sakta förflyttade sig över höglandet.  Utmaningarna svetsade oss samman när vi ena dagen led under Spaniens sol och nästa dag kämpade mot piskande regn och ihärdig blåst. Vad spelade det då för roll att de stekheta dagarna under nätterna förvandlades till bitande kyla, då kontrasten från dagens hetta aldrig kändes tydligare än i sovcellen längst där inne i det kala, icke uppvärmda gamla stenklostret.

mes1 

Vi pilgrimer var inte ensamma herrar på täppan. Högt över våra huvuden anade vi storkarna som från sina gigantiska bon kikade ner på oss. Mesetans omtalade vilda hundar såg vi dock aldrig skymten av, även om vi allt som oftast blev utskällda av bundna hundar som oftare viftade på svansen än visade tänderna. Långt farligare var då de horder av bastanta kor som pressade sig fram genom smala bygator och gav oss en förnimmelse av tjurrusningen i Pamplona.

Men Caminons mest fruktade innevånare är trots allt ”cimex lectularis”, den  lilla vägglusen. En elak rackare som i stora mängder lär trivas bland filtar och kuddar på härbärgena. Det gick skrönor om hur dessa små djur på nätterna kalasade på trötta vandrare och gjorde livet längs vägen närmast olidligt. Drabbade vandrare uppmanades att efter hemkomsten placera sin packning i frysen för att få slutgiltig bukt med dessa små elaka djur. Turligt nog träffade vi aldrig på cimex lectularis.  Turligt, då ingen av oss hade en frys som kunde klara av en ryggsäck på 45 liter.

Vandrarnas skiftande bakgrund gjorde Mesetan till en multikulturell happening. Här fanns det unga kärleksparet som aldrig var mer än 30 cm ifrån varandra. En yngre man från Barcelona hade gett sin åldrande mor en pilgrimsvandring i julklapp. Modern njöt och pratade oupphörligt medan sonen bar större delen av även hennes packning. Kanske ett tips till Årets Julklapp: ”Prata ut – bjud dina föräldrar på en pilgrimsvandring!”

En elegant japansk gentleman, nyligen pensionerad från ett stort handelshus, dök oväntat upp längs vår väg. Visserligen fuskade han då och då genom att åka buss, men till kvällen var han med oss andra. Alltid iförd en nystruken skjorta. Inte nog med det, varje kväll hade han hittat en ny kvinnlig medvandrerska som han generöst bjöd på middag på byns bästa restaurang.  Vi imponerades och undrar fortfarande när han strök sina skjortor.

Efter många långa mil nådde vi till slut staden Leon. Äventyret Mesetan var över, men när tillfälle ges missar jag inte ett tillfälle att berätta: ”Vad då enformigt och platt, då skulle du ha varit med på….”

Annonser

3 thoughts on “27. Mesetan

  1. Kerstin 8 oktober, 2015 / 10:05

    Fantastiskt skildrat, Göran!

    Gilla

  2. Eva B 8 oktober, 2015 / 15:23

    Härlig läsning Gott kamratskap är aldrig fel

    Gilla

  3. Ann-Sofie Allen 16 november, 2015 / 05:01

    Vilken målande beskrivning! Jag såg allt framför mig! Tack Göran!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s