17. Såsom i himmelen

IMG_1954
U
nder morgonvandringens siktiga väder dök den höga bergskedjan upp i fjärran. Likt en hägring svävade Pyrenéerna ovan horisonten. Ännu 10 mil bort, fortfarande ofarlig men redan respektingivande. Vi befann oss i södra Frankrike och vandrade genom ett kuperat och omväxlande landskap. Där borta väntade inte bara en spännande utmaning utan även ett nytt land med nya vandringsvägar. Pyrenéerna innebar att vi klarat av 75 mil i Frankrike. På andra sidan bergskedjan väntade 75 nya mil fram till Santiago de Compostela. Uppe på åsarna syntes bergskedjans konturer allt tydligare. Var verkligen stora delar fortfarande snöklädda? Att betvinga Pyrenéerna i snö var inget som vi sett fram emot och modet sjönk vid åsynen av bergens till synes snövita profil. Men snön visade sig vara moln, eller kanske en av stress framkallad oro inför väntande strapatser.

Väl framme vid Pyrenéernas fot, i staden St Jean Pied de Port, upplevdes dock bergspasset som vi skulle vandra över närmast som en lång backe, inte mer. Men ack vad vi bedrog oss. Vi var helt enkelt för tätt inpå för att kunna överblicka hela den kommande utmaningen. Tur var väl det! Tänk bara på hur många av livets erfarenheter man troligen avstått ifrån och därigenom missat, om man bara anat den tid och de resurser de skulle komma att ta i anspråk! Underskattning är en ofta missförstådd orsak till individers framgång!

Staden brusade av förväntansfulla pilgrimer. För många var detta starten på vandringen till Santiago och gälla röster utanför fullsatta härbärgen skvallrade om den spänning och förväntan som rådde. Humöret var på topp när vi nästa morgon lämnade staden bakom oss. Om sjön suger, så är det ingenting emot hur dessa, till synes eviga backar utan något egentligt slut, suger musten ur en vandrare. Ändå bestod dagsetappen av ynka 8 kilometer. Uppåt, uppåt, lite framåt. Vägen slingrade sig fram och tillbaka som en serpentin. Ny kulle att klara av. Backe upp och ibland även backe ner. Inga egentliga rastplatser på vägen. Efter några timmars vandring kom vi ikapp en par svenska vandrare som kvällen innan självsäkert berättat om sin imponerande fysik. Pyrenéerna skulle vara en enkel match. Nu stod de där flåsande och undrade vad som var fel. ”Tempot är fel” sa vi i kör och kände oss lite som sköldpaddan i den gamla fabeln om kapplöpningen mellan sköldpaddan och haren.

IMG_1986

Runt hörnet av ett hus kom några stöddiga kor på väg hemåt. Vi klämdes upp mellan korna och husväggen och jag tänkte: ”Just en snygg död detta”! Jag såg framför mig kvällstidningarnas rubriker. ”Svenska pilgrimsvandrare på väg till himlen krossade av kor.”

IMG_1989

Men än var det inte dags för slutstationen, utan kossorna lät oss undkomma. Dom ville väl bara ge oss en liten påminnelse om att faran lurar överallt på Pyrenéernas sluttningar. När vi nådde trädgränsen ökade motvinden så kraftigt att vi fick gå ordentligt framåtlutade för att inte blåsa omkull. Detta var verkligen den väg som ”mot himla bär”. Framför våra ögon bredde ett himmelskt skönt landskap ut sig. I väster, långt där borta bakom hagen med de till synes vilda hästarna, skymtade Atlanten och Biscayabukten. I öster fortsatte Pyrenéerna så långt ögat nådde med sina ömsom skogsklädda, ömsom helt nakna bergssluttningar. I norr, där nere där vi just vandrat, låg Frankrike med böljande kullar och grönskande dalar.

Py1

Väl framme vid det efterlängtade, men ensamt belägna härbärget Orisson, fortsatte det himmelska temat. Gemensam middag serverades för 15 pilgrimer, varav fyra vandrare från Australien. Dessa ägnade stor del av kvällen till att berätta om hur vår svenska film ”Såsom i Himmelen” haft stora framgångar i Australien och nu nått kultstatus. Vad är det som gör något så svenskt, som denna film, till en framgång just i Australien, på andra sidan jordklotet? Varför blev ABBA så stora i Australien? Vi ägnade skymningstimmarna tillsammans med våra nyfunna vänner åt att definiera det dolda sentimentala karaktärsdrag som förenade australiensare och svenskar. Många förslag, men inget konsensus.   IMG_2016

Det hade hunnit bli mörkt innan ytterdörren plötsligt slogs upp med en kraftig smäll. In stapplade en sönderblåst, nedkyld, hungrig och lätt förvirrad irländsk präst. Han hade tänkt sig att klara hela vandringen över bergsmassivet på en dag. Men övermod går som bekant före fall. Mot kvällen hade han insett sitt misstag och vänt om. Men det hade blivit en farlig och tung återvandring nu när mörkret lagt sig. Vår gudsman kvicknade dessbättre till efter att ha sörplat i sig mängder av varm soppa. Vi andra hastade mot väntande våningssängar. Ordentligt med sömn kändes som en utmärkt förberedelse inför nästa fas av operation Pyrenéerna. 

py2

6 reaktioner på ”17. Såsom i himmelen

  1. Maria Danielssn 25 juni, 2015 / 10:06

    Som vanligt lika njutbart att läsa, tack Göran!

    Gilla

  2. Anonym 25 juni, 2015 / 13:38

    tack göran !

    Gilla

  3. Lars Engstedt 26 juni, 2015 / 10:33

    Tack Göran! Trevlig och underhållande läsning.

    Gilla

  4. Anonym 27 juni, 2015 / 23:42

    En ytterligare njutbar etapp att läsa!

    Gilla

    • Anonym 27 juni, 2015 / 23:44

      Ulla-beth o Bo skrev det

      Gilla

  5. Jan Segerfeldt 3 juli, 2015 / 18:55

    Spännande och stimulerande läsning😃

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s