16. Bördor att bära

rygga   rygga4Expediten i klädaffären välkomnade mig med ett leende. Hon noterade mitt intresse för kalsongavdelningen där en stor skylt med budskapet ”Köp tre betala för två” lockade kunderna till snabba beslut.

”Du verkar intresserad av boxermodellen. Vi har just fått många nya boxershorts med härliga färger och spännande design. Något enfärgat kanske?

”Vad väger de?” frågade jag försiktigt.

Så långt hade det alltså gott. Skillnaden mellan att bära 9 eller 11 kilo i ryggsäcken hade gjort oss mer viktmedvetna är den mest envetne bantaren. Allt vägdes och analyserades. Att få bjuda en medvandrare på 2 cm tandkräm var ur viktsynpunkt en ren ynnest. Första vandringsveckans erfarenheter med en gammal ryggsäck, tunga jeans, många guideböcker och systemkameror hade satt sina spår. Det är en sak att bära 11 kg någon enstaka dag. Men dag efter dag, vecka efter vecka,  det är något helt annat. Ömma punkter blev till öppna sår. Den fysiska smärtan tog över och förtog glädjen från möten och stimulerande diskussioner. Kunskapen om att aldrig bära mer än 10% av sin egen vikt hör till de där livets sanningar som tydligen måste upplevas innan man accepterar dem.

Under vår vandring bjöd vi in kamrater som gästvandrare. De fick endast vara med under ett års vandring samt de sista sex dagarna fram till Santiago. Ett år stönande vår gästvandrare högljutt av tyngden från sin ryggsäck. Vid närmare genomgång upptäckte vi att han, trots alla instruktioner, tagit med sig halva kontoret inklusive en laptop! Han tänkte nog att han kunde smygjobba på kvällarna. Vi tog, mitt där på vägen, helt enkelt ifrån honom ryggsäcken. Hittade en bagarbil som tog på sig ansvaret att leverera den till dagens slutmål.

 rodiner

Gästvandraren fick nästa dag en liten rygga att bära medan den stora fortsatte att transportåka.
En annan gästvandrande kamrat var bättre på att dölja tyngden av sin ryggsäck. Men straffet lät inte vänta på sig. Han fick stå upp i såväl buss som flygplan på hemresan för att spara sin ömmande rygg. Vissa orkade bära mer, andra mindre. Ingen rättvisa här inte. Precis som i verkliga livet. Kanske är det rent av meningen med livet, att vi skall ha olika bördor!

kjell1

Vår pilgrimsvandring var inte en enslig fjällvandring utan en långsam färd genom en uråldrig kulturbyggd. Här fanns tillgång till det mesta. Affärer och shoppingcentra kantade inte precis leden, men det mesta fanns nära till hands om inköp krävdes. Några stilpoäng delades inte ut till läckra pilgrimer. Ej heller till väldoftande sådana. Det normala livets krav för rutiner och hygien lämnades hemma. Allting bars mer än en dag! Mediciner, hygienartiklar och annat mystiskt, som vi inte trodde oss kunna leva utan, doserades ner till minsta möjliga förpackning. Vi delade sedan på ansvaret för vandringslivets reservdelar.

När allt som jag ansåg vara ett ”måste”  för vandringen låg snyggt upplagt på sängen där hemma var det dags att direkt minska packningen med ett par sockor, en T-shirt, ett par långbyxor och en tröja. Bara för att addera ett örngott!  Slitna pilgrimskuddar blev som nya med eget örngott.  Där låg nu mitt liv utspritt på sängen! Allt som behövdes skulle rymmas i en ryggsäck. En ryggsäck som man lärde sig känna in i minsta detalj,  ja, nästan blev intim med. Det hindrade inte att det plötsligt efter veckor av vandring då och då dök upp nya hittills okända fickor, listigt gömda bakom något av ryggsäckens blixtlås. Det är som livet själv! Just när man tror sig ha koll på läget dyker det upp nya gömslen och nya förutsättningar.

Själv fick jag utstå förlöjligandets elände när medvandrarna såg mina prydligt uppmärkta och färggranna påsar. Men det tog inte lång tid innan ”påsteorin” slog igenom även hos kamraterna. Pastor Jansson hade alltså bara nästan rätt när han hävdade att livet är som en påse. Livet är rent av som en hel ryggsäck fylld med påsar. I bästa fall med godispåsar. Kanske skulle det, även i livets ryggsäck,  underlätta med tydliga påsar och genomgång av ”vikten” på allt vi släpar med oss. Onödiga påsar läggs åt sidan för att inte försvåra resan ytterligare i livets uppförsbackar.

 pasar

6 reaktioner på ”16. Bördor att bära

  1. Eva Bergman 18 juni, 2015 / 10:20

    Så bra skrivet och vilka härliga reflektioner Min far sade alltid att man får inte fler bördor än att man orkar bära , kanske någon lite sanning

    Gilla

  2. Anonym 18 juni, 2015 / 10:24

    Njuter av varje rad, sluta aldrig gå/ Maria

    Gilla

  3. Anonym 18 juni, 2015 / 11:11

    Härligt skildrat. En tankeställare som träffar, av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är packa minimalt och skala av måsten.

    Gilla

  4. PO 18 juni, 2015 / 13:54

    Så många poetiska uttryck – som apellerar till livet självt! Min fru sager att killen med en laptop I ryggan skulle kunnat ha varit jag.

    Gilla

  5. Sten 18 juni, 2015 / 18:48

    underbart, naket o klokt, tack!

    Gilla

  6. Katarina 19 juni, 2015 / 00:48

    Vad bra du skriver morbror.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s