13. Turisten kräver, pilgrimen accepterar

QC1

– Kommer det pilgrimer redan, utbrast bondkvinnan förvånat och aningen stressat när vi knackade på hennes dörr. Enligt guideböckerna drev hon det omtyckta härbärget Chez Regine i den lila byn Quatre Chemins just uppe på åsens topp där fyra allfärdsvägar möttes. Visserligen var klockan inte mer än två på eftermiddagen och vår ankomst var oanmäld, men hennes reaktion var något oväntad. Vandringsalternativen för dagen hade varit antingen en tämligen kort dagsvandring, eller en krävande tremilavandring. Vi valde det kortare alternativet.

Det visade sig att hon inte talade om tiden på dagen utan om tiden på året! Vi var hennes första gäster för året, den där kyliga eftermiddagen i mars, det år då påsken inföll ovanligt tidigt.

– Nåväl, kom in så skall jag försöka få fart på värmen i pilgrimsstugan. Jag har inte köpt någon mat eftersom jag inte anade att jag skulle få besökare så ni får under tiden nöja er med hemlagad paté och lokalt vin, fortsatte hon med sin hesa röst. Vi lät oss, utan större protester, nöjas. Vår värdinna drev ett litet, men fortfarande aktivt franskt jordbruk. Det kyliga köket där vi satt utgjorde husets entré, som var avskilt från vardagsrummet med ett enkelt draperi. Vardagsrummet var i sin tur direkt förbundet med ladugårdsdelarna där kor, höns och grisar huserade. En allt-i-ett lösning där människor och djur levde i direkt närhet och symbios med varandra. På landet så sker saker när de sker. Det går inte att, som i stadens kontor, planera in allting på datorns kalender.

QC3

På grusgården bromsade en bil in. Det var veterinären som småspringande passerade oss vid köksbordet. En halv timme senare lämnade han gården efter att ha varit behjälplig vid kalvningen, och därefter stärkt sig med en pastis i köket. Vår värdinnas gamla mor kom ut och öppnade fler patéburkar och vinflaskor. Då kom tankbilen! Värmefotogenet var helt slut i pilgrimsavdelningen. Vi satt på första parkett och fascinerades av den intensiva aktivitet som pågick framför våra ögon.

QC2

Kökets väggar pryddes av en uppsättning familjefoton. Svartvita bilder från en tid som flytt. Fotot av vår värdinna i unga år med tunga halvslutna ögonlock fick oss att tänka på Edith Piaf. Samma självsäkerhet, rent av överlägsenhet!

Nu var hon försvunnen sedan en bra stund och vi tyckte att det var dags att inspektera vår bostad för natten. Där i pilgrimsstugans halvmörker hittade vi ”Edith” sittande på huk framför den stora kaminen. En cigarettfimp, förmodligen en Gauloises, hängde i mungipan. Den ena tändstickan efter den andra förbrukades innan Edith med en svordom gav upp och berättade att det här går inte.

– Ni får sova inne hos djuren, log hon.

Kylan kom krypande och en kort men intensiv diskussion vidtog om rådande nattalternativ. Det fanns ett öppet härbärge drygt 8 km längre bort. Visserligen aningen åt fel håll, men egna sängar utan husdjur lockade. Klockan var bara halv fem så vi borde kunna hinna dit innan det blev helt mörkt.

Djuren fick klara sig utan oss. Det var bara att ta på ryggsäcken igen. Vi tackade Edith för eftermiddagens upplevelser, stämplade passet, och betalade för oss. Innan vi lämnade den lilla bondgården noterade vi den handskrivna skylten på väggen:

QC4

Vi accepterade och vandrade vidare mot ett annat härbärge för natten.

En reaktion på ”13. Turisten kräver, pilgrimen accepterar

  1. Eva Bergman 30 maj, 2015 / 15:40

    Såspännande

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s