6. Kärlek och död

På eftermiddagen den fjärde vandringsdagen började kroppen så smått acceptera att vi menade allvar med vår vandring.

– Det är nog lika bra att ge upp och sluta med protesterna, verkade kroppen tänka. Ryggsäcksremmen skar inte längre in i axlarna! Ryggen ömmade mindre och träningsvärken i benmusklerna pockade inte på uppmärksamhet. Fötterna tvekade en aning men gick trots allt vidare. Ett lyckorus och välbefinnande infann sig.

– Det här klarar vi! utbrast vi stolta. Högmod, den första av de sju dödssynderna, ville vara med på vår vandring. Hade livet inte lärt oss någonting? Förstod vi inte att skavsåret bara bidade sin tid?

Det var dags att lämna den högplatå vi befunnit oss på under de senaste dagarna. Snön låg fortsatt kvar, inte bara fläckvis utan i stora sjok. De imponerande stenbelagda vägar som romarna en gång byggt genom skogar och över fält gav oss dock ett fast underlag att vandra på. Här hade legioner av soldater för två tusen år sedan färdats mot avlägsna delar av romarriket. Framför oss bredde äntligen en böljande dal ut sig. Någon kilometer längre fram skymtade vi en liten by. Kanske fanns där ett öppet café?

 

När vi närmade oss byn fann vi två äldre fransyskor, rent av franska gummor, sittande på stengärdesgården vid sidan av vägen. Ett första synintryck indikerade att dessa damer inte bara upplevt andra världskriget utan kanske rent av hade minnen från det första stora kriget.

De hälsade glatt och vi svarade med att fråga vad dessa damer gjorde där uppflugna på gärdesgården intill vägen.

– Vi tänker, svarade de.
– Vad tänker ni på? undrade vi nyfiket.
– På kärleken, svarade de.
– Fantastiskt, ropade vi, så vackert att tänka på kärleken vid er ansenliga ålder!

Tystnad utbröt innan en av gummorna förtydligade det ord som just lämnat deras tandlösa gommar:

– Pas l’amour, mais la mort!

Döden, inte kärleken! Två på franska så snarlika ord som vi förväxlat. Ord så långt från varandra.

Något nedslagna gick vi tysta vidare. Hoppet om att mänsklig kärlek varade livet ut hade just fått sig en knäck. I alla fall fick den med åren tydligen underordna sig intresset för döden. Men så lätt ville vi inte ge upp. Visst blomstrar kärleken livet ut!