5. Kammusslans hemlighet

Den fanns sedan länge i vår vardag. Vi hade bara inte förstått det historiska sammanhanget.

Först var den en logotyp för ett välkänt bensinmärke. Sedan dök den upp i våra liv i form av Botticellis fantastiska målning ”Venus födelse”: en kammussla har drivit upp på en strand och där ur dess skal föds kärlekens gudinna Venus.

Därpå lärde vi oss att uppskatta musslan som en läcker delikatess att njuta av i såväl rå som tillagad form. Men vilket svårbegripligt franskt namn: Coquilles Saint Jacques! Den heliga Jakobs skal! Nu uppenbarades kammusslans hemlighet! Som ett bevis på att pilgrimen nått sitt mål tog denne nämligen med sig skalet från en kammussla hem. Skalet blev snart pilgrimens främsta symbol, inte bara som bevis, utan även som ett skydd mot stråtrövare och olyckor längs vandringsvägen. Pilgrimsmusslan var född och den bars tydligt, väl synlig utanpå vandrarens klädnad. Den finns fortsatt överallt längs vandringsleden. På vägmärken, på restaurangmenyer, i stadssymboler, på gatstenar, kartor, klistermärken, kavajnålar, bilskyltar och mycket annat. Naturligtvis fanns pilgrimsmusslans skal att köpa i mängder av butiker längs vägen.

Men vår grupps pilgrimsmusslor kom från Luleå! Min mor brukade nämligen vid högtidliga tillfällen servera gratinerade förrätter i de eleganta, ugnsfasta skalen från pilgrimsmusslan och dessa fanns nu hos min syster. Hon hade minsann inte tänkt sig att de skulle bli hålslagna och hamna på några pilgrimers ryggsäckar. Men vid närmare eftertanke så hade hon inte använt dem på säkert 20 år och efter lite övertalning accepterade hon att ödet valt ut just vår barndoms gratineringsformar som skydd för vår vandring. De fungerade och skyddade oss hela vägen!

2005 kändes en pilgrimsvandring till Santiago som något nytt, spännande och i Sverige tämligen okänt. Idag finns informationen överallt – i böcker, tidningsartiklar och TV-program. Under dagar av hybris ser jag vår vandringsgrupp rent av som nydanare, i framkanten av vad som är på väg att bli riktigt inne. Det där om att vara först med vad som snart är trendigt kittlar. Under dagar av klarsynthet inser jag naturligtvis att allt bara beror på ett selektivt seende. Vi människor tenderar att fokusera på det som finns framför vår egen näsa.

Nyfikenhet är skillnaden mellan att leva och att bara existera. Plötsligt ser vi det som alltid funnits där, men ändå inte varit uppenbart för oss. Och tänk, sån tur att det finns så många branta inlärningskurvor runt hörnet, som bara väntar på att bli uppmärksammade. Resan från okunskap till insikt känns alltid utmanande och spännande.