4. Det är nu som är sedan…

Vi var på väg! Framför oss låg 155 mil av slingrande stigar, okända vägar, kroppsliga smärtor och mentala utmaningar. 75 mil genom Frankrike, sedan över Pyrenéerna och vidare 75 mil in i Spanien.

Vår vandringsväg har många namn. I Frankrike kallas den Vägen till Compostella (Chemin de Compostelle), men också mer korrekt GR 65 – Grand Randonée 65. I Spanien kallas pilgrimsleden Den Franska Vägen – Camino Frances. Men vi gjorde som ledens alla vandrare och anhöriga – blev personliga och refererade till vägen helt enkelt som Caminon!

Redan under 1100 talet vandrade hundratusentals människor årligen till Santiago de Compostela och 1150 skrevs den första resehandboken. Leden börjar varhelst du som pilgrim tar ditt första steg mot slutmålet, katedralen i Santiago de Compostela i västra Spanien. Här hamnade enligt sägnen aposteln Jakobs reliker efter att han år 44 som den första av lärjungarna lidit martyrdöden. Hit vandrande mängder av syndare som ville sona sina synder och slippa skärselden. Den som inte hade tid eller ork att vandra själv kunde faktiskt hyra en vandrare. Förlåtelseombud att hyra! Några ombudsvandrare fanns inte att tillgå för oss. Tack och lov!

Varje morgon var ny!

– Det är nu som är sedan i livets direktsändning. Det blir inga repriser mina herrar!

Min hemgjorda livsfilosofiska version av Carpe Diem bröt morgonvandringens tystnad. Det finns ingen SVT play för det verkliga livet! Rätt var det är så trycker någon på stoppknappen, tjatade jag vidare, tills kamraterna knorrande bad mig vara tyst och inte störa deras naturupplevelse.

Dagsetapperna som låg framför oss var utifrån kartor och guideböcker noga genomgångna. En typisk dagsdistans bestod av 25 km. Hur såg dagens höjdskillnader ut? Fanns det några öppna kaféer längs vägen som gav oss mod att vandra utan att ta med matsäck? Med oss i ryggsäcken fanns lite reservproviant i form nötter och energikakor, samt naturligtvis alltid ordentligt med vatten.

Goda förberedelser var den grund på vilken vår dagsvandring vilade. Kartan skulle varje dag matchas mot den verklighet som gällde, en verklighet som aldrig helt gick att förutse utan alltid överraskade. Alla dessa oväntade möten som väntade på oss. Kaféet som vi byggt upp lunchrasten kring. Skulle det verkligen vara öppet? Vad väntade bakom nästa krök? Vackra vyer eller ett kalhygge?

Denna ljuvliga känsla av att bara ana, men inte riktigt veta vad som väntade oss. Att längta men också oroas. Att inte ha kontroll men brinna av iver. Framåt! Denna förmån att varje dag få uppleva något nytt, något oväntat. Allt bar mot ett fjärran mål många vandringsdagar långt borta. Varenda meter skulle klaras av med hjälp av egna krafter. Inga genvägar. Inget fusk! Inga bussresor över ensliga långtråkiga partier. Hur klarar man av det?

Man tar ett steg, flera steg, ofantliga många steg som blir till en lång, lång vandring! Ett stort äventyr.