7. Vikten av rutiner

vila5

Vi lärde oss snart att rutiner är framgångens moder. Glöm tiden, den betyder kanske allt i vardagslivet, men ingenting längs pilgrimsleden! Den stig som var vår verklighet och där vi vandrade mot ett fjärran mål, inte bort ifrån någonting.

Tänk inte i kilometrar och geografiska avstånd. Tänk inte på att komma fram. Fokusera på rutiner så kommer kilometrar och upplevelser av sig självt. Att fotvandra en sträcka på 155 mil är i sig en enda lång hyllning till långsamhetens värld. En värld med mängder av tid för att göra det vi vanligtvis inte har tid att göra, nämligen att slösa med tid.

Under de första vandringsdagarna fokuserade vi på att komma fram så fort som möjligt. Vi gjorde helt enkelt det mesta fel: gick för fort, för länge och upplevde pauserna som ett försenande moment. Resultatet blev att vi ofta nådde vårt övernattningsmål redan vid tvåtiden på dagen. Sedan satt vi där i våra våningssängar och dinglade med fötterna i väntan på att andra pilgrimer skulle anlända och middagen begås. Det tog ett antal dagar innan långsamhetens filosofi kom att accepteras. Förr eller senare kommer vi ju alla fram till slutmålet. Det finns ingen anledning att skynda dit!

Rutiner är inte tråkiga. Rutiner är trygghet och ett fungerande recept, nästan en algoritm, för hur man på bästa och roligaste sätt klarar av något krävande – som en pilgrimsvandring:

  • Börja dagen med en Gammeldansk.
  • Ligg inte och sega i sängarna. Alltså avmarsch före klockan åtta.
  • Tag korta pauser efter varje vandringstimme.
  • Gå aldrig förbi ett öppet värdshus eller kafé.
  • Lufta fötterna så ofta som möjligt.
  • Svalka fötterna i varje flod eller bäck som passeras.
  • Vila under ordentligt tilltagna lunchpauser.
  • Definiera ett diskussionsämne per dag.
  • Se till att varje dag utbyta tankar med minst en okänd människa.
  • Stanna ofta upp, men förbli inte stående. Det viktigaste i livet är inte hastigheten! Det är att kontinuerligt röra sig framåt i en okänd värld av äventyr och möjligheter.

Målet för dagen nåddes nu någon gång mellan 4 och 6 på eftermiddagen, och då hade vi 20 – 25 km vandring bakom oss. Alldeles perfekt för att hinna med lite vila samt fot- och persedelvård innan middagsklockan ljöd.

Under planeringsstadiet funderade vi på att, då och då under vandringen, ta en vilodag – en dag då det fanns tid för att ladda batterierna och kanske även turista lite extra i den kulturbygd vi genomkorsade. Vi provade på det en gång, men det fungerade inte! Vi var helt enkelt där för att vandra, inte för att vila och turista. När andra vandrare om morgonen snörde på sig sina kängor och med ett stön svängde ryggsäcken över axeln gick det inte att ligga kvar. Pilgrimsleden kallade!

fötter fötter2

8. Naket och sant

folk3 orisson

”I bastun råder sanningen” sa man i Norrbotten. ”Allting syns när man är naken” sjöng Helen Sjöholm. Detta gällde även längs pilgrimsleden till Santiago. Rena nakna sanningen! Det var rent av själen som var naken!

Som pilgrimsvandrare berikades vi med en omedelbar tillhörighet och behörighet. Det var vi mot alla andra!

– Vilka vi? Alla vi som vandrade mot Santiago. Tro, språk, nationalitet eller kulturell tillhörighet var underordnat. Det var ungefär som snabbkaffe. Man blandar ett antal ointressanta ingredienser och förvånas över det omedelbart njutbara resultatet. Pilgrimsledens ingredienser var människor, ryggsäckar och kravlöshet.

– Vilka andra? Alla i hela världen. Inte ens de ganska vanligt förekommande cyklande pilgrimerna inkluderades.

På ett förunderligt sätt skapades en gemenskap, ett slags innanförskap baserat på en smal slingrande väg. Det gav oss en sorts behörighet att ställa raka privata frågor till de medvandrare som vi mötte och ibland slog följe med för en kort stund, för några kilometrar. Vi kände ju ändå inte varandra. Visste inte ens den andres namn och skulle aldrig mötas igen. Ibland kan det vara lättare att anförtro sig åt en främling än en nära vän. Positivt nyfikna frågor är en förutsättning för goda möten Mänskliga möten är individens genväg till erfarenhet och kunskap. Kanske rent av till visdom.

Det var inte bara medvandrare som omfattades av detta innanförskap. Ofta var våra nattvärdar privata familjer som öppnade dörrarna till sina hem och lät oss under en kväll, natt och morgon ta del av familjelivet.

sauges1 sauges2

Redan den tredje natten hamnade vi hos en pratglad domare i staden Sauges. Han bodde i ett stort vackert gammalt hus med en stor trädgård. Vi bodde bara två personer i varje rum och värden serverade i skenet av levande ljus i vackra kandelabrar en läcker trerättersmiddag. Han deltog själv och här serverades såväl vin som kaffe med tillbehör. Efter middagen väntade samkväm framför den öppna brasan. Vår värd berättade och ville samtidigt veta allt. Vilka är ni? Varför vandrar ni? Var är era fruar?

Inte många dagar därefter tog vi in på en sliten liten gård mitt ute på den franska landsbygden. Här levde en äldre holländsk dam alldeles ensam och hon behövde definitivt extrainkomsten på 25 Euro från övernattande vandrare. Kärleken hade fått henne att lämna Holland för Frankrike. Sedan lämnade kärleken henne och hon blev ensam kvar. Ville inte komma hem till Holland som en förlorare. Middagen var riklig, enkel och näringsrik och vi bodde tio vandrare i samma rum. Teknik var inte hennes styrka och när en av de våra lyckades få liv i hennes gamla TV tog hon oss omedelbart till sitt hjärta.

 PG2006-066

När minnena från vår vandring över tiden mattas av finns upplevelserna från våra många möten fortsatt kvar. Vid närmare eftertanke var just intresset för, längtan efter och hoppet om nya möten en sorts minsta gemensamma nämnare. Tänk att få möta en ny människa och börja på noll i relationstal för att sedan under en brant inlärningskurva kunna berika varandra. Och sedan strax skiljas. Detta blev under vandringen närmast ett beroende. Allt eftersom dagarna gick blev vi allt skickligare på att skapa möten. Det blev en kombination av att se tillfället och gripa det. Att närma sig andra vandrare positivt och kravlöst.

Intresse öppnar många dörrar! Positiva frågor håller dem öppna.

9. Allsång på klostret

 PG2006-100

I mitten av vår andra vandringsvecka nådde vi den gamla pilgrimsstaden Conques. Här rörde sig pilgrimer, volontärer, präster och vanliga besökare i en enda salig röra bland reliker och sarkofager. Mitt i denna röra stod ”Bosse Larsson”! Ja, vi kallade honom så, den jourhavande pilgrimspräst som tog emot, samlade och enade den brokiga blandning av pilgrimsvandrare som varje eftermiddag, efter en ofta strapatsrik och för knäna krävande vandring nedför de franska bergen, nådde fram till Conques.


Vi kunde naturligtvis ha valt vem som helst av Skansens allsångsledare, men valet föll på Bosse Larsson. Han stämde perfekt in på denne glade, välsjungande, katolske präst som inneslöt alla i sitt hägn. Under ”Bosse Larssons” ledning kände vi oss rent av utvalda. Vi rörde oss snart fritt mellan den stora kyrkans olika avdelningar.

conque2

Under mässan satt vi på en speciell plats mitt i koret och sjöng texter vars innebörd vi ibland mer anade än förstod. Men sjöng gjorde vi, vi sjöng pilgrimernas vandringssång:

Tous les matins nous prenons le Chemin, tous les matins nous allons plus loin, jour après jour la route nous appelle, c’est la voix de Compostelle!

Chorus: Ultreïa! Ultreïa! Et sus eia! Deus adjuva nos!

Njut av sången här: https://www.youtube.com/watch?v=Rtny1-EawRQ

Efter mässan gick vi ut via den där speciella lilla sidoingången som bara munkar och nunnor egentligen får använda. Vi var, för första gången, om inte pilgrimer på riktigt så i alla fall inne i vår pilgrimsbubbla! Den där %-en tvivlare inom var och en av oss hade ingen större framgång denna dag. För att inte tala om ateisten! Den rackaren fick nöja sig med att vara nedtryckt till något litet skrymsle av en annars mycket upprymd själ. Runt kyrkan och klostret fanns en tämligen oförstörd medeltidsby. Där vandrade vi runt och nickade igenkännande till andra vandringskamrater. Det påminde om gemenskapen vid ett konfirmationsläger för länge, länge sedan!

Annat var det två år senare när jag åter besökte Conques. Nu som dagsturist tillsammans med min hustru. Jag ville ju så gärna visa henne vad jag så engagerat berättat om. Även hon skulle få smaka på pilgrimskänslan! Men inget var som tidigare.PG2006-090  Vi var ju vanliga turister som stod där och smygtittade på nyss anlända vandrare. Magin var borta och vår ”Bosse Larsson” såg jag inte skymten av. Men då, när det begav sig, njöt vi till fullo av ett slags modernt klosterliv.

Påföljande morgon, efter den gemensamma frukosten, begav sig pilgrimerna iväg. I små grupper eller enskilt. Vi hängde dock kvar till långt in på förmiddagen innan vi vågade släppa taget om tryggheten och acceptera en ny vandringsdag längs en outforskad väg. Nya möjligheter och nya utmaningar. Precis som i verkliga livet. conque3

10. Järnsängar och pilgrimstvätt

natt0 tvätt

Den dagliga pilgrimstvätten av strumpor, kalsonger och T-shirt var just avslutad. Den gick till så att man la tvätten på golvet i duschen och hällde över lite Y-3. Medan vattnet strilade över kropp och kläder stampade man sedan snabbt och hårt på stället. Några minuter senare var saneringen avslutad. Nu hängde kläderna på tork på sängens kortända, eller ute på klädstrecket. Med lite tur så skulle de vara hyggligt torra nästa morgon. Vi funderade på att ta patent på tvättproceduren och sedan sälja den dyrt till Electrolux.

Ljuset släcktes klockan 22:00 och de sista pilgrimerna trevade sig, i det svaga skenet från nattupplysta toaletter, skyndsamt fram till sina våningssängar. Själv låg jag säkert förankrad i en överslaf alldeles intill det stora rummets enda fönster. Det stod på glänt och mellan träjalusiernas ribbor strömmade sval vårluft in i rummet. Det var i mitten av vår andra vandringsvecka och vi övernattade i klostret i Conques, vår första riktiga pilgrimsstad. Staden ligger vackert belägen på centralmassivets slutning ner mot låglandet. Inte så många kloster tar emot pilgrimer som nattgäster. Men de var alltid vår högsta prioritet vid övernattningarna. Här fanns nödvändigtvis inte de bästa sängarna, men gemenskapen, de enkla ritualfyllda måltiderna och den unika atmosfären sköljer över pilgrimen som en mjukgörare för själen.

Ensam var jag inte. I dubbelsängarna av järn vilade sig ett 50-tal trötta pilgrimer, män och kvinnor i samma rum, efter en krävande dagsvandring. Snart nog hördes de första ljudliga snarkningarna. Inte så sällan åtföljda av hyssjande tillsägelser på såväl kända som okända språk. Snarkningarna fick så småningom sällskap med ljudsensationer från andra kroppsöppningar, åtföljda av fniss eller möjligen ett svagt ”pardon”. Flertalet av pilgrimerna var 55-plussare. Då gör sig naturen gärna påmind minst en gång per natt. Så strax förstärktes kakafonin av hasande äldre kroppar som i mörkret försökte ta sig ner från översängarna. Järnsängarna gnisslade.

– Aj, där missade någon trappsteget.

– Hoppsan, det var visst inte sängkanten utan grannen i undersängen vars fot halkat lite snett.

-Oj, stod en annan säng så nära?

En fantastisk natt som jag aldrig vill vara utan. Upplevelserna på luckan under lumpartiden stod sig slätt i jämförelse med en natt i klostret! En för alla, alla för en! Välbehövlig sömn fick vänta, nu gällde det sanna pilgrimslivet.

76 vandringsdagar betyder även 76 övernattningar! Inte alltid vad man tänkt sig, men alltid lika spännande. Om klostren fanns på topplistan så fanns det annat nere i botten.

Sämsta övernattningen var nog på en bondgård i Frankrike, där bonden köpt in begagnade våningssängar på loppis och gjort om den gamla svinstian till ett härbärge för pilgrimer. De mjuka säckande sängresårerna var inget för hårt slitna ryggar. Då var det bättre att lägga madrassen direkt på golvet. Fullt var det nog aldrig på det här stället, så det gick för sig att ta dubbla madrasser.

svinstia1 svinstia2

Övernattningarna är en ytterst viktigt del av en pilgrimsvandring, och ett bestående minne. Fortfarande kan jag, om än med viss tvekan, räkna upp alla våra 76 härbärgen. Det är kontrasterna på vägen som gör mödan värd!

11. Kärlek och kristallisering

PG2006-130

Leden ut ur Conques slingrade sig mödosamt fram och tillbaka uppför det brant stupande berget. Svetten rann snart längs ryggraden och remmen från ryggsäcken skar in i axlarna. Bar jag verkligen endast på 12 kg? Det upplevdes som minst 25. Varje steg framåt och uppåt krävde mod och en betydande viljeansträngning.   Detta var det slutliga bidraget till en viktig insikt:

”Vi bär med oss alltför mycket på vår vandring längs pilgrimsleden, precis som i verkliga livet!”

Till nästa år skulle ryggsäcken bytas ut och den generösa packningslistan analyseras i detalj. Behövdes verkligen såväl deodorant som rakvatten under vandringen? Inför en pilgrimsvandring är bördan på ryggen inte så svår att ta kontroll över. Det gäller såväl ryggsäcken i sig som själva innehållet. Det hade, under senare år, hänt en hel del på ryggsäcks-fronten och även om jag inte tyckte att min egen säck var direkt antik så höll den inte längre måttet. Det var dags att investera i en bra ryggsäck och framför allt att lära sig juster- och avlastningssremmarnas stora betydelse.

Också livets ryggsäckar har moderniserats. Nya avlastningsremmar har under olika skeenden tillkommit. Det är bara det att vi inte alltid kommer ihåg att använda dem på rätt sätt. En genomgång av livets packningslista kan också, då och då, vara på sin plats.

Efter en 200 meters stigning nådde vi ett litet kapell varifrån vi kunde blicka ner på den stad som vi just lämnat. En stad full av rörelse. Allting skulle städas och göras klart för dagens pilgrimer, som bara inom någon timme skulle börja anlända till klostret. Och där, där skymtade vi bestämt framför kyrkan en lång vänlig präst som såg fram emot att få omfamna, plåstra om och kanske även utmana nyankomna själar.

Vi beundrade vyn över Concques och njöt av insikten om vad vi just klarat av. Kopplingen mellan möda och belöning var som så många gånger tidigare omedelbar och uppenbar.

Den här dagen slutade hos Bernard vars gård låg någon kilometer vid sidan av den markerade pilgrimsleden. Hit hittade inte så många vandrare. Men härbärget låg vackert beläget högst uppe på åsen, sängarna var nya och maten god, när den väl serveras.

PG2006-138

Vi var sex personer denna kväll, inklusive en ung sorgsen belgiska som vandrade helt ensam. Ungkarlen Bernard var överlycklig att få så många gäster och bjöd genast på en flaska lokalt vin. Den vandrare som stannat i ett halvår och hjälpt Bernard att reparera ett av uthusen hade, bara för någon vecka sedan, gett sig av. Nu var han ensam igen och behövde minsann prata av sig. Vid vinflaska nummer två började han berätta om sin kärleksfilosofi. Han sa sig utgå från den franske 1700-tals författaren Henri Stendhals definition av kärlekens olika faser!

– Kärleken är en form av panikattacker utlösta av överväldigande upplevelser, berättade Bernard.

– Först kommer beundran, sedan längtan, följt av hoppet. Först därefter »kristalliseras« kärleken. Tvivlet har tyvärr för vana att snart infinna sig, men med besvarad kärlek kan en andra »kristallisering« sker. Betänk att kärlek är en process som sker inom en människa och som inte alltid besvaras av föremålet ifråga. Det räcker sålunda inte med att det säger ”klick” hos en person, det måste säga ”klick/klick”, fortsatte han

Vi försökte ta till oss detta något dunkelt sagda allt medan Bernard ingående berättade om sina, mer eller mindre, lyckade kärleksäventyr. Diskussionens vågor gick nu så höga att middagen helt glömdes bort av värden.

PG2006-140

Vi borde fokusera på det lokala vinet tyckte Bernard. Med hjälp av gästernas insatser kom så småningom måltiden på bordet. Bernard somnade redan till soppan medan vi övriga fullbordade middagen och tog hand om disken. Vår sorgsna belgiska medvandrerska öppnade sig aldrig för oss. Hon var väl helt enkelt ännu inte redo att dela sin börda. Inte ens med främlingar. Redan tidigt nästa morgon lämnade hon härbärget och borta vid första vägkröken försvann hon för alltid ur våra liv.

Pilgrimsvandringen hade serverat oss ännu en oväntad kväll. Vi somnade ovaggade, drömde om kristallisering medan kroppens muskler laddade om inför nästa dags vandring.

 

 

 

12. Svallande diskussioner

PG1-017
Det kom ingen ”vanlig vardag” längs pilgrimsleden. Varje dag levererade vandringen istället en spännande plattform av nya vägar, möten och utmaningar. Men det gick inte att, timme efter timme, bara ge sig hän åt vägen. Vi blev med tiden bra på att proaktivt addera egen spänning under dessa veckor av icke inbokad tid. Huvudsysslan att vandra, äta, sköta om fötter och att vila gick med automatik. Spänningen levererades av möten och inte minst diskussioner!

Pilgrimsleden passade alldeles utmärkt för långa och krävande diskussioner. Längs långa raksträckor fungerade diskussionen bättre än under branta stigningar och elaka nedförsbackar. Det fanns ingenstans att gömma sig. Att sacka efter och gå för sig själv blev strax ytterst långtråkigt. Att fly genom att skynda före var bara slitigt för fötterna. Det gällde istället att på plats i ledet ta sig igenom hela diskussionen. Ibland fick man stöd för sina tankar och idéer, men lika ofta kraftigt mothugg. Märkligt förresten vad mycket man tål om kritiken kommer från en avsändare som inte vill såra. Och hur lite man klarar av om det uttalade uppfattas som elakt.

Där på pilgrimsleden blandades livsviktiga frågor hejdlöst med skratt och rent skabrösa historier. Vi njöt av det ljuvligt kravlösa nuet. Vilken ofantlig lyx att under en hel förmiddag få diskutera den tämligen oväsentliga skillnaden mellan ”dominant” och ”dominerande”.

Och så var det naturligtvis kvinnorna:

– Ni svenskar behandlar era fruar som jämlikar! Vi fransmän behandlar dem som kvinnor! Pilgrimsvandraren vid vårt middagsbord log underfundigt när han punkterade kvällens diskussion! Det blev också avrundningen av det ambitiösa diskussionsämnet, ”Att förstå kvinnan”.

Efter tre dagars heta diskussioner hade vi gett upp. Frågan var oss övermäktig. Ändå ansåg vi oss alla besitta omfattande empirisk kunskap i ämnet. Vi fick välja något enklare att diskutera. Det blev – ”Livets mening”.

Men innan vi lämnade kvinnans mysterier för livets mening hade Teorin om Turbotanterna skapat smärre tumult i gruppen. Den utgick från vår barndoms släktträffar. De där middagarna med engagerade, glada och högröstade fastrar och mostrar! Turbotanterna! Men var fanns farbröderna, deras män, om inte borta i hörnet vid bokhyllan. Tillsammans med andra trötta herrar smuttade de försiktigt tyst på något starkt. Ganska tråkiga gubbar!

Så hade de minsann inte alltid varit. Vid fyllda trettio ville och kunde de allt. Vägen till framgång var klar och inspirerande. Vid fyllda fyrtio hade något hänt. Toppen var redan nådd, eller i alla fall inom synhåll. Karriär och ambitionskurvan sluttade allt tydligare nedåt.

Turboman

Samtidigt hade generationen Fastrar tagit sig igenom 30-talet fyllt av blöjor och support till den karriärande mannen! Likt Clark Kent i telefonkiosken bytte hon nu snabbt och elegant om till sin nya roll som Turbotant:

– Undan blygsamhet och modesthet. Nu är det dags för mig!

turbodam

Inte alla herrar klarade av verkligheten. I kurvornas skärningspunkt någonstans i mitten av 40-talet insåg han vad som höll på att ske. I värsta fall ledde det till att han desperat sökte sig till en lågturbad beundrande yngre partner. Bara för att några år senare få vara med om nästa turboeffekt! Ur askan in i elden!

Men räddningen var nära. Lyckades man behålla tvåsamheten blev den sammanlagda ambitionsnivån för kvinnan + mannen fortsatt hög under många år framåt.

turbotvåa

Sedan Fastrarnas tid har turboeffekten inträtt allt tidigare. Idag är den helt parallell med mannens. I den moderna tvåsamheten levereras tidigt en fantastisk kraft och initiativförmåga. Men vad händer sedan, när tröttheten drabbar båda två? Från oanade höjder till havets botten går livets resa med mängder av utslitna par som hänger framför sina datorer och undrar vad som egentligen hände med livet?

turboframtid

Resultatet av vår diskussion blev inte ”Att förstå kvinnan” utan snarare att identifiera en fantastisk framtidsmarknad för ”Hur får man män och kvinnor att bibehålla sin turboeffekt?” Grundreceptet lydde: Pilgrimsvandra!

Mörkret hade lagt sig och diskussion klingat av. Den hade fyllt sitt syfte att underhålla, irritera och skapa eftertanke. Vandrarna gjorde sig redo för natten, plockade med sina packningar och förberedde nästa morgons avfärd. Snart skulle pilgrimsleden förse oss med ännu en ny sträcka att vandra. Det var upp till oss att fylla den med mening, livets mening!

PG09-064

13. Turisten kräver, pilgrimen accepterar

QC1

– Kommer det pilgrimer redan, utbrast bondkvinnan förvånat och aningen stressat när vi knackade på hennes dörr. Enligt guideböckerna drev hon det omtyckta härbärget Chez Regine i den lila byn Quatre Chemins just uppe på åsens topp där fyra allfärdsvägar möttes. Visserligen var klockan inte mer än två på eftermiddagen och vår ankomst var oanmäld, men hennes reaktion var något oväntad. Vandringsalternativen för dagen hade varit antingen en tämligen kort dagsvandring, eller en krävande tremilavandring. Vi valde det kortare alternativet.

Det visade sig att hon inte talade om tiden på dagen utan om tiden på året! Vi var hennes första gäster för året, den där kyliga eftermiddagen i mars, det år då påsken inföll ovanligt tidigt.

– Nåväl, kom in så skall jag försöka få fart på värmen i pilgrimsstugan. Jag har inte köpt någon mat eftersom jag inte anade att jag skulle få besökare så ni får under tiden nöja er med hemlagad paté och lokalt vin, fortsatte hon med sin hesa röst. Vi lät oss, utan större protester, nöjas. Vår värdinna drev ett litet, men fortfarande aktivt franskt jordbruk. Det kyliga köket där vi satt utgjorde husets entré, som var avskilt från vardagsrummet med ett enkelt draperi. Vardagsrummet var i sin tur direkt förbundet med ladugårdsdelarna där kor, höns och grisar huserade. En allt-i-ett lösning där människor och djur levde i direkt närhet och symbios med varandra. På landet så sker saker när de sker. Det går inte att, som i stadens kontor, planera in allting på datorns kalender.

QC3

På grusgården bromsade en bil in. Det var veterinären som småspringande passerade oss vid köksbordet. En halv timme senare lämnade han gården efter att ha varit behjälplig vid kalvningen, och därefter stärkt sig med en pastis i köket. Vår värdinnas gamla mor kom ut och öppnade fler patéburkar och vinflaskor. Då kom tankbilen! Värmefotogenet var helt slut i pilgrimsavdelningen. Vi satt på första parkett och fascinerades av den intensiva aktivitet som pågick framför våra ögon.

QC2

Kökets väggar pryddes av en uppsättning familjefoton. Svartvita bilder från en tid som flytt. Fotot av vår värdinna i unga år med tunga halvslutna ögonlock fick oss att tänka på Edith Piaf. Samma självsäkerhet, rent av överlägsenhet!

Nu var hon försvunnen sedan en bra stund och vi tyckte att det var dags att inspektera vår bostad för natten. Där i pilgrimsstugans halvmörker hittade vi ”Edith” sittande på huk framför den stora kaminen. En cigarettfimp, förmodligen en Gauloises, hängde i mungipan. Den ena tändstickan efter den andra förbrukades innan Edith med en svordom gav upp och berättade att det här går inte.

– Ni får sova inne hos djuren, log hon.

Kylan kom krypande och en kort men intensiv diskussion vidtog om rådande nattalternativ. Det fanns ett öppet härbärge drygt 8 km längre bort. Visserligen aningen åt fel håll, men egna sängar utan husdjur lockade. Klockan var bara halv fem så vi borde kunna hinna dit innan det blev helt mörkt.

Djuren fick klara sig utan oss. Det var bara att ta på ryggsäcken igen. Vi tackade Edith för eftermiddagens upplevelser, stämplade passet, och betalade för oss. Innan vi lämnade den lilla bondgården noterade vi den handskrivna skylten på väggen:

QC4

Vi accepterade och vandrade vidare mot ett annat härbärge för natten.