11. Kärlek och kristallisering

PG2006-130

Leden ut ur Conques slingrade sig mödosamt fram och tillbaka uppför det brant stupande berget. Svetten rann snart längs ryggraden och remmen från ryggsäcken skar in i axlarna. Bar jag verkligen endast på 12 kg? Det upplevdes som minst 25. Varje steg framåt och uppåt krävde mod och en betydande viljeansträngning.   Detta var det slutliga bidraget till en viktig insikt:

”Vi bär med oss alltför mycket på vår vandring längs pilgrimsleden, precis som i verkliga livet!”

Till nästa år skulle ryggsäcken bytas ut och den generösa packningslistan analyseras i detalj. Behövdes verkligen såväl deodorant som rakvatten under vandringen? Inför en pilgrimsvandring är bördan på ryggen inte så svår att ta kontroll över. Det gäller såväl ryggsäcken i sig som själva innehållet. Det hade, under senare år, hänt en hel del på ryggsäcks-fronten och även om jag inte tyckte att min egen säck var direkt antik så höll den inte längre måttet. Det var dags att investera i en bra ryggsäck och framför allt att lära sig juster- och avlastningssremmarnas stora betydelse.

Också livets ryggsäckar har moderniserats. Nya avlastningsremmar har under olika skeenden tillkommit. Det är bara det att vi inte alltid kommer ihåg att använda dem på rätt sätt. En genomgång av livets packningslista kan också, då och då, vara på sin plats.

Efter en 200 meters stigning nådde vi ett litet kapell varifrån vi kunde blicka ner på den stad som vi just lämnat. En stad full av rörelse. Allting skulle städas och göras klart för dagens pilgrimer, som bara inom någon timme skulle börja anlända till klostret. Och där, där skymtade vi bestämt framför kyrkan en lång vänlig präst som såg fram emot att få omfamna, plåstra om och kanske även utmana nyankomna själar.

Vi beundrade vyn över Concques och njöt av insikten om vad vi just klarat av. Kopplingen mellan möda och belöning var som så många gånger tidigare omedelbar och uppenbar.

Den här dagen slutade hos Bernard vars gård låg någon kilometer vid sidan av den markerade pilgrimsleden. Hit hittade inte så många vandrare. Men härbärget låg vackert beläget högst uppe på åsen, sängarna var nya och maten god, när den väl serveras.

PG2006-138

Vi var sex personer denna kväll, inklusive en ung sorgsen belgiska som vandrade helt ensam. Ungkarlen Bernard var överlycklig att få så många gäster och bjöd genast på en flaska lokalt vin. Den vandrare som stannat i ett halvår och hjälpt Bernard att reparera ett av uthusen hade, bara för någon vecka sedan, gett sig av. Nu var han ensam igen och behövde minsann prata av sig. Vid vinflaska nummer två började han berätta om sin kärleksfilosofi. Han sa sig utgå från den franske 1700-tals författaren Henri Stendhals definition av kärlekens olika faser!

– Kärleken är en form av panikattacker utlösta av överväldigande upplevelser, berättade Bernard.

– Först kommer beundran, sedan längtan, följt av hoppet. Först därefter »kristalliseras« kärleken. Tvivlet har tyvärr för vana att snart infinna sig, men med besvarad kärlek kan en andra »kristallisering« sker. Betänk att kärlek är en process som sker inom en människa och som inte alltid besvaras av föremålet ifråga. Det räcker sålunda inte med att det säger ”klick” hos en person, det måste säga ”klick/klick”, fortsatte han

Vi försökte ta till oss detta något dunkelt sagda allt medan Bernard ingående berättade om sina, mer eller mindre, lyckade kärleksäventyr. Diskussionens vågor gick nu så höga att middagen helt glömdes bort av värden.

PG2006-140

Vi borde fokusera på det lokala vinet tyckte Bernard. Med hjälp av gästernas insatser kom så småningom måltiden på bordet. Bernard somnade redan till soppan medan vi övriga fullbordade middagen och tog hand om disken. Vår sorgsna belgiska medvandrerska öppnade sig aldrig för oss. Hon var väl helt enkelt ännu inte redo att dela sin börda. Inte ens med främlingar. Redan tidigt nästa morgon lämnade hon härbärget och borta vid första vägkröken försvann hon för alltid ur våra liv.

Pilgrimsvandringen hade serverat oss ännu en oväntad kväll. Vi somnade ovaggade, drömde om kristallisering medan kroppens muskler laddade om inför nästa dags vandring.

 

 

 

12. Svallande diskussioner

PG1-017
Det kom ingen ”vanlig vardag” längs pilgrimsleden. Varje dag levererade vandringen istället en spännande plattform av nya vägar, möten och utmaningar. Men det gick inte att, timme efter timme, bara ge sig hän åt vägen. Vi blev med tiden bra på att proaktivt addera egen spänning under dessa veckor av icke inbokad tid. Huvudsysslan att vandra, äta, sköta om fötter och att vila gick med automatik. Spänningen levererades av möten och inte minst diskussioner!

Pilgrimsleden passade alldeles utmärkt för långa och krävande diskussioner. Längs långa raksträckor fungerade diskussionen bättre än under branta stigningar och elaka nedförsbackar. Det fanns ingenstans att gömma sig. Att sacka efter och gå för sig själv blev strax ytterst långtråkigt. Att fly genom att skynda före var bara slitigt för fötterna. Det gällde istället att på plats i ledet ta sig igenom hela diskussionen. Ibland fick man stöd för sina tankar och idéer, men lika ofta kraftigt mothugg. Märkligt förresten vad mycket man tål om kritiken kommer från en avsändare som inte vill såra. Och hur lite man klarar av om det uttalade uppfattas som elakt.

Där på pilgrimsleden blandades livsviktiga frågor hejdlöst med skratt och rent skabrösa historier. Vi njöt av det ljuvligt kravlösa nuet. Vilken ofantlig lyx att under en hel förmiddag få diskutera den tämligen oväsentliga skillnaden mellan ”dominant” och ”dominerande”.

Och så var det naturligtvis kvinnorna:

– Ni svenskar behandlar era fruar som jämlikar! Vi fransmän behandlar dem som kvinnor! Pilgrimsvandraren vid vårt middagsbord log underfundigt när han punkterade kvällens diskussion! Det blev också avrundningen av det ambitiösa diskussionsämnet, ”Att förstå kvinnan”.

Efter tre dagars heta diskussioner hade vi gett upp. Frågan var oss övermäktig. Ändå ansåg vi oss alla besitta omfattande empirisk kunskap i ämnet. Vi fick välja något enklare att diskutera. Det blev – ”Livets mening”.

Men innan vi lämnade kvinnans mysterier för livets mening hade Teorin om Turbotanterna skapat smärre tumult i gruppen. Den utgick från vår barndoms släktträffar. De där middagarna med engagerade, glada och högröstade fastrar och mostrar! Turbotanterna! Men var fanns farbröderna, deras män, om inte borta i hörnet vid bokhyllan. Tillsammans med andra trötta herrar smuttade de försiktigt tyst på något starkt. Ganska tråkiga gubbar!

Så hade de minsann inte alltid varit. Vid fyllda trettio ville och kunde de allt. Vägen till framgång var klar och inspirerande. Vid fyllda fyrtio hade något hänt. Toppen var redan nådd, eller i alla fall inom synhåll. Karriär och ambitionskurvan sluttade allt tydligare nedåt.

Turboman

Samtidigt hade generationen Fastrar tagit sig igenom 30-talet fyllt av blöjor och support till den karriärande mannen! Likt Clark Kent i telefonkiosken bytte hon nu snabbt och elegant om till sin nya roll som Turbotant:

– Undan blygsamhet och modesthet. Nu är det dags för mig!

turbodam

Inte alla herrar klarade av verkligheten. I kurvornas skärningspunkt någonstans i mitten av 40-talet insåg han vad som höll på att ske. I värsta fall ledde det till att han desperat sökte sig till en lågturbad beundrande yngre partner. Bara för att några år senare få vara med om nästa turboeffekt! Ur askan in i elden!

Men räddningen var nära. Lyckades man behålla tvåsamheten blev den sammanlagda ambitionsnivån för kvinnan + mannen fortsatt hög under många år framåt.

turbotvåa

Sedan Fastrarnas tid har turboeffekten inträtt allt tidigare. Idag är den helt parallell med mannens. I den moderna tvåsamheten levereras tidigt en fantastisk kraft och initiativförmåga. Men vad händer sedan, när tröttheten drabbar båda två? Från oanade höjder till havets botten går livets resa med mängder av utslitna par som hänger framför sina datorer och undrar vad som egentligen hände med livet?

turboframtid

Resultatet av vår diskussion blev inte ”Att förstå kvinnan” utan snarare att identifiera en fantastisk framtidsmarknad för ”Hur får man män och kvinnor att bibehålla sin turboeffekt?” Grundreceptet lydde: Pilgrimsvandra!

Mörkret hade lagt sig och diskussion klingat av. Den hade fyllt sitt syfte att underhålla, irritera och skapa eftertanke. Vandrarna gjorde sig redo för natten, plockade med sina packningar och förberedde nästa morgons avfärd. Snart skulle pilgrimsleden förse oss med ännu en ny sträcka att vandra. Det var upp till oss att fylla den med mening, livets mening!

PG09-064

13. Turisten kräver, pilgrimen accepterar

QC1

– Kommer det pilgrimer redan, utbrast bondkvinnan förvånat och aningen stressat när vi knackade på hennes dörr. Enligt guideböckerna drev hon det omtyckta härbärget Chez Regine i den lila byn Quatre Chemins just uppe på åsens topp där fyra allfärdsvägar möttes. Visserligen var klockan inte mer än två på eftermiddagen och vår ankomst var oanmäld, men hennes reaktion var något oväntad. Vandringsalternativen för dagen hade varit antingen en tämligen kort dagsvandring, eller en krävande tremilavandring. Vi valde det kortare alternativet.

Det visade sig att hon inte talade om tiden på dagen utan om tiden på året! Vi var hennes första gäster för året, den där kyliga eftermiddagen i mars, det år då påsken inföll ovanligt tidigt.

– Nåväl, kom in så skall jag försöka få fart på värmen i pilgrimsstugan. Jag har inte köpt någon mat eftersom jag inte anade att jag skulle få besökare så ni får under tiden nöja er med hemlagad paté och lokalt vin, fortsatte hon med sin hesa röst. Vi lät oss, utan större protester, nöjas. Vår värdinna drev ett litet, men fortfarande aktivt franskt jordbruk. Det kyliga köket där vi satt utgjorde husets entré, som var avskilt från vardagsrummet med ett enkelt draperi. Vardagsrummet var i sin tur direkt förbundet med ladugårdsdelarna där kor, höns och grisar huserade. En allt-i-ett lösning där människor och djur levde i direkt närhet och symbios med varandra. På landet så sker saker när de sker. Det går inte att, som i stadens kontor, planera in allting på datorns kalender.

QC3

På grusgården bromsade en bil in. Det var veterinären som småspringande passerade oss vid köksbordet. En halv timme senare lämnade han gården efter att ha varit behjälplig vid kalvningen, och därefter stärkt sig med en pastis i köket. Vår värdinnas gamla mor kom ut och öppnade fler patéburkar och vinflaskor. Då kom tankbilen! Värmefotogenet var helt slut i pilgrimsavdelningen. Vi satt på första parkett och fascinerades av den intensiva aktivitet som pågick framför våra ögon.

QC2

Kökets väggar pryddes av en uppsättning familjefoton. Svartvita bilder från en tid som flytt. Fotot av vår värdinna i unga år med tunga halvslutna ögonlock fick oss att tänka på Edith Piaf. Samma självsäkerhet, rent av överlägsenhet!

Nu var hon försvunnen sedan en bra stund och vi tyckte att det var dags att inspektera vår bostad för natten. Där i pilgrimsstugans halvmörker hittade vi ”Edith” sittande på huk framför den stora kaminen. En cigarettfimp, förmodligen en Gauloises, hängde i mungipan. Den ena tändstickan efter den andra förbrukades innan Edith med en svordom gav upp och berättade att det här går inte.

– Ni får sova inne hos djuren, log hon.

Kylan kom krypande och en kort men intensiv diskussion vidtog om rådande nattalternativ. Det fanns ett öppet härbärge drygt 8 km längre bort. Visserligen aningen åt fel håll, men egna sängar utan husdjur lockade. Klockan var bara halv fem så vi borde kunna hinna dit innan det blev helt mörkt.

Djuren fick klara sig utan oss. Det var bara att ta på ryggsäcken igen. Vi tackade Edith för eftermiddagens upplevelser, stämplade passet, och betalade för oss. Innan vi lämnade den lilla bondgården noterade vi den handskrivna skylten på väggen:

QC4

Vi accepterade och vandrade vidare mot ett annat härbärge för natten.

14. Fötter

fötter5

”Äntligen” ropade fötterna. ”Äntligen får vi den omsorg och skötsel som vi förtjänar. Äntligen får vi ett ordentligt erkännande. Utan oss stannar vandringen!”

Och visst var det så! Det går att vandra trots huvudvärk och feber, men inte med trasiga fötter!

Våra fötter är generalister. De kan lite av varje. Förutom att vandra på mängder av olika underlag kan de simma, klättra, springa, vinka och mycket, mycket annat. Som att flirta! De står i ständig kontakt med verkligheten och lämnar individens avtryck i leriga stigar på väg till Santiago.

Fötter tar en skyndsamt ner på jorden när hybris slår till. Som den där första dagen på det femte vandringsåret. Vi startade i den spanska staden Estella och nådde efter 21 kilometer dagens etappmål, Los Arcos. På torget stod våra ryggsäckar lutade mot fontänens mur och vi njöt i eftermiddagssolen av en sval öl. Vandringen genom det vackra landskapet hade gått som en dans. Då flög högmodet i oss. Ytterligare 8 km längre fram hägrade ett lockande härbärge i Torres del Rio.

”Vi kan klara det!” ropade någon och inom några minuter var vi åter på väg. Ingenting hade vi lärt om långsamhetens lov. Ingenting kom vi ihåg av regeln om att ta det försiktigt under första vandringsdagen. Prestationsivern och Bror Duktig hade tagit över! Visst nådde vi nästa natthärbärge, men tyvärr till en dyr kostnad. Nästa dag haltade vi oss långsamt fram med skavsårsplåster på såväl hälar som tår.

Fötter är också kontaktskapande. När akuta skavsår drabbade en av oss mitt uppe på det stekheta spanska höglandet ordinerade läkaren vila i två dagar. Att ligga still på härbärget var otänkbart. En spansk medvandrare såg vår nöd och levererade också lösningen. Hans föräldrar ”deltog” på Caminon med följebil. Där fanns plats för ytterligare en person, så vilodagarna blev till följebilsdagar. Såren läkte, vänskap uppstod och vid ankomster till rast- och övernattningsplatser stod följebilsteamet redo med förfriskningar och omsorg.

fot-chaufför

Ingen vandringsdag utan fotvård. Man tvättar, smörjer, filar, klipper, masserar och bryr sig om sina fötter. På härbärgena duggar råden tätt om hur man skall ta vara på sina fötter. Alla berättar om sina lösningar:

  • Kängorna får inte sitta för hårt. De skall vara så löst knutna att de nästan faller av!
  • Kängorna ska sitta hårt. Knyt extra hårt i nedförsbackar!
  • Värmen är det största hotet för skavsår. Svala fötter får aldrig skavsår så lufta fötterna närhelst ni stannar!
  • Högsta lycka för fötter är att under vandringsdagen få sänka sig ner i en kall bäck!
  • Tag aldrig av skorna under vandringen. Då blir bara fötterna oroliga.
  • Ha aldrig mer än en socka!
  • Ha alltid två sockor! En tunnare närmast foten!
  • Vänd ut och in på sockorna för att undvika sömmarna!
  • Halvsula fötterna med sporttape i förebyggande syfte!
  • Tag inte ett steg utan Compeed!
  • Börja smörja in fötterna varje kväll en vecka innan vandringen startar!
  • Smörj aldrig mellan tårna!
  • Tysk hjorthornssalva skyddar mot allt!

Det är oklart vad som här gäller: ”Den råd lyder är vis” eller ”Var och en blir salig på sin tro”?

Hur vi än vårdade och sökte förebygga skavsår så fick vi alla pröva på pilgrimsvandrarens ständige följeslagare, svidande fötter. En del drabbas värre än andra. Precis som i verkliga livet så är våra förutsättningar och våra fötter olika. Ja, rent av orättvist olika.

fötter0

 

15. En oväntad vänskap

Ännu är det en bra bit kvar
Hennes trötta ögon fullkomligt sprutade av ilska när hon vid frukostbordet, inför alla andra pilgrimer högljutt skällde ut vår lilla grupp av svenska vandrare. Vi hade övernattat på det kommunala härbärget i den lilla franska byn Miramont-Sensacq, drygt 10 mil från spanska gränsen. Fransyskan på drygt 60 år hade hamnat i samma sovsal som oss och på grund av ljudliga snarkningar uppenbarligen inte sovit en blund. Bristen på sömn hade fått henne att tappa besinningen och hon fortsatte nu sitt orerande.

”Å tro inte att dom inte förstår vad jag säger!” ropade hon när ingen av oss reagerade på hennes anklagelse. ”Dom förstår franska perfekt.” Detta var en betydande överdrift men det låg trots allt något i vad hon sa. Men det är en sak att förstå, och en helt annan att gräla på franska.

”Den där lille gubben är utan tvekan värst” skrek hon och pekade på vår 70-årige gästvandrare. Hans franska var mycket god så människans budskap gick hem. ”Se till att aldrig hamna i samma rum som honom” ropade hon medan övriga gäster generat mumlande försökte fokusera på frukostbordet. Visserligen hade vår gästvandrares ganska tunna kropp en ytterst ovanlig resonansegenskap som fick hans snarkningar att nå en imponerande ljudnivå. Men snarkningar är ju inget fritt val som man kan tacka ja eller nej till. Det var däremot valet av övernattningsställe och bland ett givet antal damer och herrar i vår ålder fanns alltid minst en snarkare. Det ingick i förutsättningarna. Men uppenbarligen brast det för vår rumskamrat just denna natt.

Utan att gå till motangrepp skyndade vi iväg från härbärget. För att lätta lite på trycket gav vi vår sura fransyska snabbt ett närmast outtalbart öknamn. Nu kändes det bättre, men saken var inte helt överstökad. En plan till motattack, en plan på att löna ont med gott växte snart fram. När vi efter dagens vandring anlände till staden Arzacq fanns där endast ett enda härbärge. Ryktet om den svenska gruppens snarktalanger hade gått före oss. Vi fem svenskar tilldelades därför ett alldeles eget rum. Ett eget rymligt rum med plats för 10 personer.

I grannrummet, som genom försynens hjälp fått det passande namnet ”La Suède”, hamnade vår antagonist, som vi nu tyckte mer synd om än något annat. Vi tågade i gemensam tropp in till hennes sängplats, ett tal om förlåtelse hölls på franska varpå ett par nyinköpta ytterst eleganta öronproppar överräcktes som försoningsgåva. Segern var vår! Men kampen inte helt över!

Utan ytterligare incidenter lämnade vi nästa morgon vårt härbärge. Efter en lång dags vandring erbjöds vi att sova i de till sovsalar omgjorda omklädningsrummen i byn Pomps påkostade idrottshall.  Det var fullt överallt. Jag drog den kortaste stickan och fick sova i ett fuktigt duschrum. Naturligtvis trodde jag inte att duscharna fungerade, men ack vad jag bedrog mig. Beviset för detta strilade ner över säng och madrass.

 a3

Jag letade snabbt upp en ny torr madrass, släpade in den till den stora ödsliga idrottshallen och tyckte riktigt synd om mig själv. Ensam och övergiven låg jag i den ena hörnan och försökte somna. Då öppnades dörren till idrottshallen så sakta och in smyger vår nyvunna franska ”väninna”. I handen kramade hon varsamt en liten flaska. Det var hennes brors hemmagjorda äppellikör som hon burit med sig hela vägen och som hon nu ville bjuda ”Team Sweden” på. Snart var det fest i idrottshallen!

Göran vilar i sitt nya krypin medan sur_XXXX och hennes sällskap är på väg att ansluta sig till vårt gäng.   Här bjuds vi på någon form av arrak-likör.

Det sägs att kärlek börjar med kast. Oväntad vänskap kan tydligen börja med en snarkning!

16. Bördor att bära

rygga   rygga4Expediten i klädaffären välkomnade mig med ett leende. Hon noterade mitt intresse för kalsongavdelningen där en stor skylt med budskapet ”Köp tre betala för två” lockade kunderna till snabba beslut.

”Du verkar intresserad av boxermodellen. Vi har just fått många nya boxershorts med härliga färger och spännande design. Något enfärgat kanske?

”Vad väger de?” frågade jag försiktigt.

Så långt hade det alltså gott. Skillnaden mellan att bära 9 eller 11 kilo i ryggsäcken hade gjort oss mer viktmedvetna är den mest envetne bantaren. Allt vägdes och analyserades. Att få bjuda en medvandrare på 2 cm tandkräm var ur viktsynpunkt en ren ynnest. Första vandringsveckans erfarenheter med en gammal ryggsäck, tunga jeans, många guideböcker och systemkameror hade satt sina spår. Det är en sak att bära 11 kg någon enstaka dag. Men dag efter dag, vecka efter vecka,  det är något helt annat. Ömma punkter blev till öppna sår. Den fysiska smärtan tog över och förtog glädjen från möten och stimulerande diskussioner. Kunskapen om att aldrig bära mer än 10% av sin egen vikt hör till de där livets sanningar som tydligen måste upplevas innan man accepterar dem.

Under vår vandring bjöd vi in kamrater som gästvandrare. De fick endast vara med under ett års vandring samt de sista sex dagarna fram till Santiago. Ett år stönande vår gästvandrare högljutt av tyngden från sin ryggsäck. Vid närmare genomgång upptäckte vi att han, trots alla instruktioner, tagit med sig halva kontoret inklusive en laptop! Han tänkte nog att han kunde smygjobba på kvällarna. Vi tog, mitt där på vägen, helt enkelt ifrån honom ryggsäcken. Hittade en bagarbil som tog på sig ansvaret att leverera den till dagens slutmål.

 rodiner

Gästvandraren fick nästa dag en liten rygga att bära medan den stora fortsatte att transportåka.
En annan gästvandrande kamrat var bättre på att dölja tyngden av sin ryggsäck. Men straffet lät inte vänta på sig. Han fick stå upp i såväl buss som flygplan på hemresan för att spara sin ömmande rygg. Vissa orkade bära mer, andra mindre. Ingen rättvisa här inte. Precis som i verkliga livet. Kanske är det rent av meningen med livet, att vi skall ha olika bördor!

kjell1

Vår pilgrimsvandring var inte en enslig fjällvandring utan en långsam färd genom en uråldrig kulturbyggd. Här fanns tillgång till det mesta. Affärer och shoppingcentra kantade inte precis leden, men det mesta fanns nära till hands om inköp krävdes. Några stilpoäng delades inte ut till läckra pilgrimer. Ej heller till väldoftande sådana. Det normala livets krav för rutiner och hygien lämnades hemma. Allting bars mer än en dag! Mediciner, hygienartiklar och annat mystiskt, som vi inte trodde oss kunna leva utan, doserades ner till minsta möjliga förpackning. Vi delade sedan på ansvaret för vandringslivets reservdelar.

När allt som jag ansåg vara ett ”måste”  för vandringen låg snyggt upplagt på sängen där hemma var det dags att direkt minska packningen med ett par sockor, en T-shirt, ett par långbyxor och en tröja. Bara för att addera ett örngott!  Slitna pilgrimskuddar blev som nya med eget örngott.  Där låg nu mitt liv utspritt på sängen! Allt som behövdes skulle rymmas i en ryggsäck. En ryggsäck som man lärde sig känna in i minsta detalj,  ja, nästan blev intim med. Det hindrade inte att det plötsligt efter veckor av vandring då och då dök upp nya hittills okända fickor, listigt gömda bakom något av ryggsäckens blixtlås. Det är som livet själv! Just när man tror sig ha koll på läget dyker det upp nya gömslen och nya förutsättningar.

Själv fick jag utstå förlöjligandets elände när medvandrarna såg mina prydligt uppmärkta och färggranna påsar. Men det tog inte lång tid innan ”påsteorin” slog igenom även hos kamraterna. Pastor Jansson hade alltså bara nästan rätt när han hävdade att livet är som en påse. Livet är rent av som en hel ryggsäck fylld med påsar. I bästa fall med godispåsar. Kanske skulle det, även i livets ryggsäck,  underlätta med tydliga påsar och genomgång av ”vikten” på allt vi släpar med oss. Onödiga påsar läggs åt sidan för att inte försvåra resan ytterligare i livets uppförsbackar.

 pasar

17. Såsom i himmelen

IMG_1954
U
nder morgonvandringens siktiga väder dök den höga bergskedjan upp i fjärran. Likt en hägring svävade Pyrenéerna ovan horisonten. Ännu 10 mil bort, fortfarande ofarlig men redan respektingivande. Vi befann oss i södra Frankrike och vandrade genom ett kuperat och omväxlande landskap. Där borta väntade inte bara en spännande utmaning utan även ett nytt land med nya vandringsvägar. Pyrenéerna innebar att vi klarat av 75 mil i Frankrike. På andra sidan bergskedjan väntade 75 nya mil fram till Santiago de Compostela. Uppe på åsarna syntes bergskedjans konturer allt tydligare. Var verkligen stora delar fortfarande snöklädda? Att betvinga Pyrenéerna i snö var inget som vi sett fram emot och modet sjönk vid åsynen av bergens till synes snövita profil. Men snön visade sig vara moln, eller kanske en av stress framkallad oro inför väntande strapatser.

Väl framme vid Pyrenéernas fot, i staden St Jean Pied de Port, upplevdes dock bergspasset som vi skulle vandra över närmast som en lång backe, inte mer. Men ack vad vi bedrog oss. Vi var helt enkelt för tätt inpå för att kunna överblicka hela den kommande utmaningen. Tur var väl det! Tänk bara på hur många av livets erfarenheter man troligen avstått ifrån och därigenom missat, om man bara anat den tid och de resurser de skulle komma att ta i anspråk! Underskattning är en ofta missförstådd orsak till individers framgång!

Staden brusade av förväntansfulla pilgrimer. För många var detta starten på vandringen till Santiago och gälla röster utanför fullsatta härbärgen skvallrade om den spänning och förväntan som rådde. Humöret var på topp när vi nästa morgon lämnade staden bakom oss. Om sjön suger, så är det ingenting emot hur dessa, till synes eviga backar utan något egentligt slut, suger musten ur en vandrare. Ändå bestod dagsetappen av ynka 8 kilometer. Uppåt, uppåt, lite framåt. Vägen slingrade sig fram och tillbaka som en serpentin. Ny kulle att klara av. Backe upp och ibland även backe ner. Inga egentliga rastplatser på vägen. Efter några timmars vandring kom vi ikapp en par svenska vandrare som kvällen innan självsäkert berättat om sin imponerande fysik. Pyrenéerna skulle vara en enkel match. Nu stod de där flåsande och undrade vad som var fel. ”Tempot är fel” sa vi i kör och kände oss lite som sköldpaddan i den gamla fabeln om kapplöpningen mellan sköldpaddan och haren.

IMG_1986

Runt hörnet av ett hus kom några stöddiga kor på väg hemåt. Vi klämdes upp mellan korna och husväggen och jag tänkte: ”Just en snygg död detta”! Jag såg framför mig kvällstidningarnas rubriker. ”Svenska pilgrimsvandrare på väg till himlen krossade av kor.”

IMG_1989

Men än var det inte dags för slutstationen, utan kossorna lät oss undkomma. Dom ville väl bara ge oss en liten påminnelse om att faran lurar överallt på Pyrenéernas sluttningar. När vi nådde trädgränsen ökade motvinden så kraftigt att vi fick gå ordentligt framåtlutade för att inte blåsa omkull. Detta var verkligen den väg som ”mot himla bär”. Framför våra ögon bredde ett himmelskt skönt landskap ut sig. I väster, långt där borta bakom hagen med de till synes vilda hästarna, skymtade Atlanten och Biscayabukten. I öster fortsatte Pyrenéerna så långt ögat nådde med sina ömsom skogsklädda, ömsom helt nakna bergssluttningar. I norr, där nere där vi just vandrat, låg Frankrike med böljande kullar och grönskande dalar.

Py1

Väl framme vid det efterlängtade, men ensamt belägna härbärget Orisson, fortsatte det himmelska temat. Gemensam middag serverades för 15 pilgrimer, varav fyra vandrare från Australien. Dessa ägnade stor del av kvällen till att berätta om hur vår svenska film ”Såsom i Himmelen” haft stora framgångar i Australien och nu nått kultstatus. Vad är det som gör något så svenskt, som denna film, till en framgång just i Australien, på andra sidan jordklotet? Varför blev ABBA så stora i Australien? Vi ägnade skymningstimmarna tillsammans med våra nyfunna vänner åt att definiera det dolda sentimentala karaktärsdrag som förenade australiensare och svenskar. Många förslag, men inget konsensus.   IMG_2016

Det hade hunnit bli mörkt innan ytterdörren plötsligt slogs upp med en kraftig smäll. In stapplade en sönderblåst, nedkyld, hungrig och lätt förvirrad irländsk präst. Han hade tänkt sig att klara hela vandringen över bergsmassivet på en dag. Men övermod går som bekant före fall. Mot kvällen hade han insett sitt misstag och vänt om. Men det hade blivit en farlig och tung återvandring nu när mörkret lagt sig. Vår gudsman kvicknade dessbättre till efter att ha sörplat i sig mängder av varm soppa. Vi andra hastade mot väntande våningssängar. Ordentligt med sömn kändes som en utmärkt förberedelse inför nästa fas av operation Pyrenéerna. 

py2

18. Statiska pilgrimer

 18-2
Det sägs att man från månens yta kan skönja jordens största floder, dessa slingrande livgivande vattendrag i vars närhet människor under årtusenden kunnat odla grödor och bygga sina civilisationer. Pilgrimsleden till Santiago de Compostela däremot kan ibland inte ens urskiljas uppifrån trädtopparna. Vanligtvis leder den framåt med hjälp av lånta fjädrar. Knappt synliga kostigar, gamla slitna romerska vägar, kullerstensbelagda bygator, leriga skogsstigar, knastrande grusvägar och moderna asfalterade bilvägar. Alla dessa tar Caminon i sin tjänst för att lägga det gigantiska pussel som bildar den vandringsväg som leder till Santiago. Helheten är styrkan. Delarna har över åren förändrats eller bytts ut. Precis som i livets pussel.

Under århundranden har pilgrimsleden varit en plattform för miljoner av människor som vandrat dess väg. Obetydlig men lika väl livgivande! Kanske rent av beroendeframkallande. Många kan aldrig få nog utan längtar oavbrutet tillbaka efter nya kickar från möten med alla dessa vandrare som ständigt strömmar till. Har man en gång blivit ”hög” på att i sin egen takt vandra genom historisk kulturbygd omgiven av likasinnade, men annorlunda, människor från världens alla hörn kan man aldrig få nog. Pilgrimsvandringar är vuxenlivets version av ungdomligt tågluffande, då det viktiga var att själv få bestämma över sin resa, hitta övernattningar och framför allt att få träffa nya spännande människor. Att pilgrimsvandra är som Rasmus på luffen, fast på riktigt!

PG2006-065 Dag konverserar en av de kanadensiska damerna

Många gör om sin vandring. Man startar från nya platser, under andra årstider och väljer nya övernattningar, söker alternativa vägar, eller helt enkelt bara vandrar om och om igen. Mötena är alltid nya. Det går som bekant inte att bada i samma flodvatten två gånger.  Vissa blir till slut statiska pilgrimer. De vill fortsätta pilgrimslivet och lösa livets frågor på kvällarna. Allt detta utan att behöva förflytta sig. I den franska staden Condom serverades den bästa frukosten längs hela pilgrimsleden. I alla fall för en nordbo, som gärna vill ha bröd, smör, ost och ägg till frukost. Här hade en tysk multipilgrim stannat för gott. Han hade vandrat sju gånger till Santiago innan sviktande hälsa satte stopp för hans färder. För att fortsatt kunna vara en del av Caminon öppnade han ett eget härbärge. Nya gäster, nya livsöden och nya berättelser varje dag.

När man lämnar Leon i Spanien och börjar närma sig slutet på dagsetappen uppstår plötsligt ett vägval. Rakt fram går det kortaste, snabbaste och tråkigaste vandringsalternativet. Den kloke väljer istället omvägen, som via kullar och öppna vidder leder till den lilla byn Villar de Mazarife. Här finns det flera härbärgen att välja på. Vi valde San Antonio de Padua. I härbärgets kök stod en äldre man med grått hår och hästsvans i nacken. Det var härbärgets ägare som lagade paella till sina gäster. För åtta år sedan hade han, som själv var läkare, diagnostiserats med cancer. I sin livskris beslöt han sig för att vandra till Compostella. Tumören försvann, kanske som en belöning eller på grund av medicinering eller förändrad livsstil. Vem vet? Men vår värd lovade i all sin glädje över tillfrisknandet att bygga ett härbärge för pilgrimer. Sagt och gjort. Under vinterhalvåret arbetade han långa dagar på sin läkarklinik i Alicante. Allt för att under några vandringsmånader kunna laga paella och tvätta kläder åt smutsiga och hungriga pilgrimer.

När vi nästa morgon lämnade San Antonio de Padua diskuterade vi alla de hästsvansar och multivandrare vi mött under vandringen. Alla de som till slut blivit statiska pilgrimer. Diskussionsämne för dagen var självklart: ”Var bygger du ditt härbärge?”

18-1

 

 

19. Sommarhetta!

paus6 ”Wasser, wasser ” ropade  den tysktalande överviktiga pilgrimen när han på sviktande ben vacklade ut från skogsdungen. Innan vi hunnit fram till den törstande vandraren var han dock redan ompysslad av andra vandrare. Caminon uppvisade antitesen till våra svenska söndagspromenader.  Den var obarmhärtigt krävande och hård mot de vandrare som släpade på för stora ölmagar, överlastade ryggsäckar och som hastade fram längs leden ignorerande långsamhetens lov.

Solen delade onödigt generöst med sig av sin värme denna sena septemberdag i norra Spanien. Det gällde att vandra med förstånd och att anpassa sig till vad väg och klimat krävde. De tunna T-skjortorna var genomblöta av svett.  Livets viktigaste tillgång rymdes i de till bredden fyllda vattenflaskorna. Ingen pratade men vi prisade i tysthet våra fula kepsar i funktionsmaterial som skyddade de allt kalare hjässorna. Under de hetaste timmarna mitt på dagen tog vi en ordentlig siesta. Vandringen skedde på förmiddagen och under eftermiddagen, när solen dalat en aning.

Vägen till Santiago är öppen året om. Vi träffade pilgrimer som vandrat under de kallaste vintermånaderna och åter andra, som valt de varmaste sommarmånaderna. Allt är möjligt även om förutsättningarna varierar. Vintervandringarna kräver annorlunda packning och god planering då många härbärgen och restauranger stänger under de kallaste månaderna.  Sommarvandringar anpassas till värmen avseende såväl packning, vandringsavstånd som när under dagen man kan befinna sig på väg.

Enklast, roligast och bäst anpassat till delikata nordbors förutsättningar är dels våren och försommaren fram till mitten av juni, dels sensommaren och hösten från mitten av september. Då kommer ”lagom”, det mest svenska av alla ord, till sin rätt: Lagom varmt, lagom trångt, lagom tufft, lagom svårt men mycket mer än lagom härligt!

Även under en tveksam svensk sommar av årgång 2015 bränner hettan längs Caminon starkt och intensivt i minnet. Det är nog säkrast att Pilgrimsbloggen själv tar lite ledigt. Vi passar på att vårda vandringskängorna och rengöra sovsäcken, samt tillönskar alla följare en skön vandringssommar.  Torsdagen den 20e augusti möts vi åter i den digitala himlen för nya vandringar, möten och funderingar om livet.

paus7

20. De små krökarnas väg

207

Äntligen såg vi slutet på den långa spikraka uppförsbacke där vi lätt framåtlutade stretat på under den senaste timmen. Grusvägen böjde av i en svag vänsterkurva upp till själva högplatån. Väl där skulle vi ta en efterlängtad paus.  Men vad väntade oss bakom kröken tro? Vår pilgrimsled, de många små äventyrens hovleverantör, hade säkert en ny upplevelse i beredskap.

Kanske en liten by som försiktigt växte fram mellan träden?  Rent av en ny krävande uppförsbacke, just när vi trodde att vi nått toppen? En överväxt ruin, som satte fantasin i rullning? Skymten av en vattenspegel långt i fjärran?  Ett oväntat möte? Eller en öppen medeltidskyrka där vår medvandrare från Skottland kunde fylla kyrkorummet med musik från sin blockflöjt?

209

225

Vi kom att längta efter dessa roliga, oväntade, ljuvliga,  spännande och ibland overkliga äventyr i miniformat. Långsamhet och nyfikenhet var allt som behövdes för att uppskatta pilgrimsvandringens härliga små krökar. Krökar som påminde om livet självt, då när karriären någonstans och någon gång planade ut. Slut på fler, mer, längre, större och bättre av allt. De spektakulära svängarna längs livets motorväg låg bakom oss. Framför oss verkade en smal rak väg ligga, en väg som ständigt bar utför mot den slutliga destinationen. Tråkig och utan överraskningar. Med bävan minns man den gamla planschen med ålderstrappan som nådde sin topp redan vid 50 innan det bar utför igen. Vilken tur att kartan och verkligheten inte stämmer! Och att det är verkligheten som gäller! En verklighet där varningsskyltar om ”smal och kurvig byväg” känns häftigare än motorvägarnas 120-skyltar. En rolig verklighet.

 

Den sköna utsikten från topparna i all ära men precis som längs pilgrimsleden finns livets äventyr längs de många små kurvorna. Hemligheten ligger i att själv kunna välja sin färdväg och att lyckas dra ner på takten för att hinna uppfatta krökarna med sina överraskningar.

Inte alla krökar levererar skönhetsupplevelser. Grusvägen vid den spikraka uppförsbacken svängde nu runt en ladugård. Där stod två stadiga bönder. Med hjälp av en intensiv gasbrännare var de fullt sysselsatta med att avlägsna de sista borsten hos en ståtlig gris som just grymtat färdigt. Makabert? Inte alls, bara en naturlig ögonblicksbild från verkligheten. Oväntat? Definitivt!

201

Då som nu spanar vi med betydande nyfikenhet  runt krökarna för att få en första glimt av nästa miniäventyr.