21. Leden tätnar

21-leden

Efter 35 vandringsdagar hade vi gått 750 km. Vi hade snittat 22 km per dag till en hastighet av bra precis 4 km per timme. Dagsrutinerna var på plats, ryggsäckarna intrimmade, ryggarna och fötterna vältränade och vi kände oss alltmer bekväma i vårt vandringsprojekt. Vår attityd påminde om Kalle Ankas ständiga reaktion på framgång. Världsmästarattityden! Pilgrimsleden var vår och alla som ville var välkomna att fråga oss till råds. Vi kände oss som proffs, riktiga ”pilgrimsproffs” alltså.

Men ack vad vi bedrog oss!

Ty just då tog vi ett litet steg över en helt osynlig gräns som bara finns på kartor. Allt verkade egentligen vara detsamma som tidigare men ändå helt nytt. Gammal kunskap skulle revideras och vunna erfarenheter sättas in i ett nytt perspektiv! Vi hade nämligen lämnat Frankrike och befann oss i Spanien. Den första halvan av vandringen var avklarad. Nu återstod 750 nya färska kilometrar innan vi kunde tåga in i Santiago de Compostela. Även om pilgrimsleden naturligtvis inte tillhörde något land så formades även den av sin omgivning och sina vandrare. Det var inte fråga om vad som var bäst, Frankrike eller Spanien, utan vad som var annorlunda. Olikheter har, tack och lov, förmågan att tydliggöra delarna och förhöja helheten. Caminon ville addera nya dimensioner till oss ”pilgrimsproffs”. Det var bara att acceptera nyheterna.

Det lilla oansenliga röd-vit-röda bomärke som varit vår trygghet och väglett oss genom landsbygd och stad utgick och ersattes av den betydligt mer pregnanta gula pil som ledde pilgrimerna mot Santiago.

21aa 21f

Lugna små ”hemma hos härbärgen” som varit så vanliga i Frankrike blev allt mer sällsynta. Istället erbjöds stora, vibrerande kommunala och privata härbärgen. Middagar med värdfolket blev till middagar med andra vandrare.

Leden tätnade ständigt av nyanlända pilgrimer. Antalet fransmän minskade till förmån för en brokig blandning vandrare från världens alla hörn. Det framgick av kläder och packningar, det hördes på skratt och diskussionsämnen.

Franska småstäder byttes ut mot Spaniens större metropoler som Pamplona, Burgos och Leon. Luncher och middagar senarelades någon timme. På restaurangerna serverades pilgrimsmiddagar från 19.00 och när vi var klara fram emot 9-tiden på kvällen strömmade de vanliga gästerna till.

21h

Frukostarna var dock lika enahanda och bristfälliga som i Frankrike, förutom att i Spanien ersattes brödbiten från igår allt som oftast med en cigarett. I alla fall hos en äkta spanjor. Husen såg annorlunda ut, fast jag minns inte riktigt hur. Engelskan fungerade allt bättre som kommunikationsmedel. Det böljande landskapet blev allt mer dramatiskt.

Från att i Frankrike närmast varit som en bäck som försiktigt letade sig fram genom landskapet liknade vandringsleden i Spanien allt mer en bred älv. Ju närmare Santiago vi kom, ju mer plats tog Caminon i sin omgivning. En strid ström av nya intryck från ett allt större antal medvandrare  sköljde ständigt över oss.  En evig härlig röra dominerade runt härbärgena men längs själva leden blev det aldrig trångt.

Vår ”professionalism” var nog bra att falla tillbaka på, men precis som för livets alla ”appar” måste den ständigt uppdateras med ny kunskap .

22. Ekipage

Långt där framme vandrade i långsam takt ett yngre par med en ovanlig packning: ryggsäck, ”magsäck” och barnvagn. I en uppförsbacke kom vi kom ikapp dem och insåg att ”magsäcken”  var en bärsele innehållandes en baby på tre månader.   Vi hade träffat pilgrimsledens yngsta ”resenär”. Mor och far med bärsele var det huvudsakliga transportmedlet, men barnvagnen fanns med som transportstöd. Eget pilgrimspass hade hon minsann, och de unga föräldrarna tyckte att det här var ett utmärkt sätt att stärka banden i sin unga familj. Imponerade  bombarderade vi paret med frågor. ”Jovisst, vi har blöjor i ryggsäcken. Och maten är ju inget problem eftersom Therese fortfarande ammar”.

eikipage0 ekipage1

Inte bara denna unga familj änvände transportmedel på sin vandring.  Även om ryggsäckar var i absolut majoritet fanns här mängder av andra kreativa transportlösningar. Mannen med packningen i en skottkärra fick våra glada tillrop. Den holländska grupp som turades om att dra sin rörelsehindrade kamrat över stock och sten i en ombyggd travsulky fick vår totala beundran.  Men det fanns fler som fick vår beundran. Den holländska socialarbetaren som vandrade till Santiago för tredje gången var på sitt sätt unik. Hans medvandrare var unga värstingar som i valet mellan fängelse och 100 mils pilgrimsvandring valde den smala stigen. De sov i egna tält och med sin begränsade budget levde de ytterst spartanskt.

ekipage4 IMG_0519

Mannen med häst framför en liten överbyggd träbåt på vagn fick våra skratt. Han hade aldrig problem att hitta härbärge. Vandrarna med packningen i en ”dramatenvagn” i ett rep efter sig retades vi med. Med tiden lärde vi oss även att acceptera att en del vandrare skickade huvudpackningen i förväg med taxi. Även om vi stundtals kallade dem för ”turistogrino” istället för ”Pellegrino” , pilgrim på spanska. Svårare hade vi för cyklisterna som hastade fram längs leden och tillbringade stor del av dagen med att laga punkteringar.

ekipage2 ekipage6

Som en modern landburen Noaks Ark för människor omfamnade pilgrimsleden oss alla. Jantelagen hade inte en chans. Här fanns utrymme för ljuvliga individuella profileringar som roade och skapade eftertanke. Naturligtvis fanns även här enstaka drumlar och gnällspikar, men få orkar med att bråka och vara elaka efter 20 km:s vandring.  Resten tog det korta kravlösa mötets magi hand om. Det fanns inget behov av att inför framtiden positionera sig i gruppen. Att göra bort sig var helt enkelt charmerande och kontaktskapande.  Med lite hjälp blir såväl  vandringsbördor och andra bördor alltid lättare att bära. Hjälpen frigör tid och ork att fokusera på vägen. Och det är väl ändå vägen som är målet, inte minst den väg som leder till Santiago.

ekip2

23. Korrigeringsåldern

korr0

– Och ni blev förstås aldrig ovänner under dessa många långa dagar sida vid sida?

En högst berättigad fråga formulerad i ett oväntat irriterat tonläge.

Jag hade just berättat för en tillfällig bekant om våra många äventyr och mödor längs pilgrimsledens stigar. Vissa lyssnar och frågar, andra lyssnar inte alls och åter andra lyssnar för att hitta felaktigheter. Sanningen var att visst blev vi, då och då, såväl griniga som sura gamla gubbar. Ofta framkallat av trötthet, hunger och törst. Under diskussionerna längs vägen var vi under högljudd argumentation ständigt oeniga. Men ovänner, det orkade vi inte med att vara. Energin gick åt till annat. Oenighet fungerade som härligt bränsle åt de ofta livsviktiga frågor vi diskuterade. Men det tänkte jag inte berätta för denne grinige frågeställare.

– Nej, men vi drabbades samtliga vid otaliga tillfällen av korrigeringsålderns hemska vedermödor, svarade jag medvetet illmarigt.

– Vadå korrigeringsåldern? Nu var tonen ännu mer irriterad.

– Jo,  fortsatte jag, lite medvetet mästrande, det är en viktig period i livet som faktiskt inte alls fått sin rättmätiga uppmärksamhet. Barndomen, ungdomen, tonåren, vuxenlivet, övergångsåldern och ålderdomen däremot är perioder som forskare, författare, musiker och skribenter skildrat i överflöd.  Men vad är väl det mot ”Korrigeringsåldern”! Denna okända, men ack så omfattande och betydande del av varje människas liv, då kommunikationen med andra människor drastiskt förändras.
Korrigeringsåldern är när man;

    • Inte hör vad den andre säger.
    • Inte lyssnar på vad den andre säger.
    • Inte låter den andre tala färdigt.
    • Inte förstår vad den andre menar.
    • Inte tror på vad den andre säger.

korr1

Istället korrigerar man oväsentligheter:

”Nähä, vi har bara 12 km kvar, inte 11.”

”Hallå där, det stod faktiskt i Aftonbladet inte i Expressen”

– Vi tror oss veta och förstå allt, fortsatte jag.  Nytänkande har lagts på hyllan. Denna korrigeringsålder har en viss benägenhet att på allvar blomma ut någon gång efter 50, men tydliga korrigeringsbeteenden dyker gärna upp i betydligt lägre åldrar. Inte oväntat förekommer korrigeringsåldern ofta i långvariga parrelationer, men inte bara där. Kamrater som pilgrimsvandrar är inte helt vaccinerade mot denna farsot. Följaktligen illustrerades och diskuterades korrigeringsåldern ymnigt under vandringen. Det gick så långt att vi försökte definiera när korrigering verkligen var motiverat. Endast avvikelser över 30% skulle anses vara motiverat en korrigering.   Vi föreslog även inrättandet av ”Stora Korrigeringsdagen” då årets alla korrigeringar förbrukades. Dessbättre så är korrigeringsbeteendet inte obotligt. Grunden är faktiskt bara att komma till insikt om att korrigeringsåldern finns och att du, som det flesta andra, kommer att drabbas.

– Du som är 50 ligger klart i farozoner, varnade jag frågeställaren.

– Nä, nä, jag är bara 49 ännu så länge, svarade han korrigerande.

Han skulle nog aldrig komma att uppgraderas från bekant till kamrat. Men en pilgrimsvandring skulle allt göra honom gott!

korr4

 

24. Morgonstund har guld i mun?

tysta0

Alla vandrade vi i samma riktning och mot samma mål. Spionsateliterna högt där uppe rapporterade säkerligen om en enkelriktad myrstig av människor. En myrstig med ständig påfyllning längs sin väg. Ingen trafikstockning och inget kaos ens under rusningstid på denna huvudled. Däremot en befriande röra runt de själens och kroppens tankställen som pilgrimernas kyrkor, härbärgen och matställen utgör.

 Den här morgonen gick vandringen över en enslig stor hed. Ingen annan vandrare syntes till. Men bakom en kulle dök plötsligt en människa upp. En människa som gick i fel riktning. Snart möttes vi och det framgick av klädsel och utrustning att han var ute på en dagsvandring. Han hälsade glatt men fick inte ett ord till hälsning tillbaka. Vi gick oförskämt vidare, bort från den hälsande vandraren. Han hade råkat ut för vår ”Tysta Timme”, och det innan vi fått ordning på konceptet.

En timmes tyst vandring var till en början ett infall, eller var det ett test eller kanske rent av resultatet av tillfällig morgongrinighet? Det spelar nu mindre roll. Det viktiga var att ”Tysta Timmen” blev till en återkommande del av vår vandring. Inte något obligatorium utan en naturlig del på den meny som delade upp en dags vandring. Framför oss låg ett 20-tal kilometrar. Ännu okända vägar som innan kvällen skulle ligga bakom oss. Då passade det bra att börja dagen med en inre resa när tankarna fick vandra i den riktning de behagade.

Det fanns inget krav på tystnad, utan det var mer en ram, en tystnadsambition. En ambition som till att börja med övertolkades och blev till tvång. En dag passerade vi moltysta ett fält med mogna jordgubbar med ”allt du kan äta” erbjudande för 1 Euro. Och ingen sa något!! Vi insåg snart vad detta ledde till och bättrade oss. Det var väl egentligen bara vår mötande vandrare på heden som hann råka illa ut. Det var en viktig poäng att vi inte spreds ut längs leden under denna timme, utan tyst vandrade tillsammans, sida vid sida. Men att dela tystnaden med någon krävde oväntat stora ansträngningar. Pratkravet låg djupt förankrat och det tog dagar av fokusering innan denna inre resa fungerade naturligt. Inte helt oväntat hade jag själv svårast av oss alla av vara tyst!

Väl på hemmaplan försökte jag testa tysta timmen-konceptet under min frus och mina många långpromenader i Stockholmsmiljö. Men det ville sig inte riktigt. ”Tysta Timmen” fungerade väl under vandringar men inte under promenader. Det är helt enkelt överraskande svårt att gå bredvid varandra utan att säga något. Tystnad kan då lätt tolkas som grinighet eller ointresse.

Varför inte testa ”Tysta Timmen” i din vardag!

Om tyst vandring snabbt blev en del av våra rutiner så tog det oss hela Frankrike och halva Spanien att uppskatta tidiga morgonvandringar. Vi var sedan första natten på vår vandring aningen irriterade på de medpilgrimer som redan före 06:00 på morgonen började tända lampor och stöka med sina packningar bland härbärgets våningssängar. Vi borrade ner huvudena i sovsäckar och reselakan för att om möjligt kunna fånga ytterligare någon vederkvickande stund tillsammans med Hypnos, sömnens gud i den grekiska mytologin. Men 07:00 tändes alla taklampor obönhörligt. Snart därefter skulle trängseln i duschrum och längs frukostbord börja klinga av. Då var det dags för oss att göra oss redo för dagens utmaningar. Ty klockan 08:00 skulle härbärget vara utrymt.

early4 early3

Någonstans när det bara var några 10-tals vandringsdagar kvar till slutmålet och dagsetappen skulle komma att bli speciellt varm och krävande hängde vi på trenden av morgonpigga vandrare. Innan ljuset anlänt lämnade vi nattens vila för att vandra genom mörka byar där endast lamporna hos bagaren var tända. Den friska nattluften fyllde lungorna. Armar och ben fick ståpäls av den oväntade kylan och i öster syntes en begynnande morgonrodnad. Natten höll ännu kvar sitt grepp och där framme försvann pilgrimerna in i morgondimman. Som svaga skuggor gled de vidare och försvann in bland träden. Det var magiskt tyst och ljuvligt vackert att se dagen vakna upp och förvandla skuggorna till individer. Ren lycka som snart förgick och blev till vanlig vandringsdag. Vad hade vi inte missat med våra sovmorgnar! Men vi fann ändå denna pilgrimshemlighet innan det var för sent.

Fånga dagen, – visst. Men ännu bättre, – fånga din morgon då och då!

25. Gissningslekar

pianist2

Där Mesetan, denna till synes oändliga och platta spanska högplatån, börjar övergå till betydligt vackrare bergsmassiv passerade vi en vandrare som haltade och stödde sig på en käpp. Vi hälsade varandra med den vanliga pilgrimsfrasen ”Bon Camino”. Vid nästa lilla by gjorde vi som vi alltid gjort. Det vill säga, gick inte värdshus förbi utan utnyttjade möjligheten att vila fötterna, stärka kroppen med lite snacks och toppa upp energiförrådet.

Snart var vi ute på leden igen och passerade åter vår haltande medvandrare: ”Bon Camino” . Men inget mer blev sagt. Så pågick det i flera dagar. Med sitt envisa malande utan pauser tog han sig stadigt framåt.  Vi blev allt mer nyfikna på vem vår ensamme pilgrimsvän var. Trots att han inte verkade bli bättre i sin fot kom han alltid ikapp oss. Vi såg honom längs vägen, vi såg honom om kvällarna, vi såg honom sittande utanför sitt härbärge med ett glas spanskt öl i handen.

Nyfikenhet ger ofta upphov till gissningar och spekulationer och det där att sia om framtiden eller att förklara nutid utifrån egna erfarenheter roade oss mäkta.  Vi var inte direkt några ”snillen som spekulerar” där längs vår dammiga led. Nej, våra spekulationer om framtiden fokuserade på långt mer vardagliga ting. Hur ser värdinnan vid kvällens härbärge ut? Beskriv henne med hjälp av Systembolagets klassning av röda viner: Mjuk och bärig, stram och nyanserad, fruktig och smakrik eller kryddig och mustig?

värdinna2

Fånigt? Självklart! Rent av urfånigt, men oj så roligt vi ofta hade när spekulationer och verklighet möttes vid dagsvandringens slut. Fånighet och lite allmänt stökiga kommentarer är nämligen en förlösande ingrediens längs såväl livets väg som vägen till Santiago.  Lite fånighet river barriärer mellan människor, öppnar för själsliga upplevelser och diskussioner om livets mening. Att ”göra bort sig” är helt enkelt ett utmärkt sätt att skaffa nya vänner! Att ständigt ”göra bort andra” är däremot en väg som leder till ensamhet.

Nu spekulerade vi vilt om vår haltande pilgrim.  En man som uppenbarligen förstått att det inte är hastigheten, utan beslutsamhet och ett idogt strävande som styr framgång i livet. Var han en nobelpristagare som sökte ny inspiration? En politiker på flykt undan sina väljare? En kyrkans man som måste överkomma sitt tvivel?

Vid ett bergspass där han satt sig ner för att vila ett tag passade vi på att stilla vår nyfikenhet. Han var ungrare från Budapest, närmare bestämt från Pest. Foten hade han vrickat redan efter någon veckas vandring men den kändes nu allt bättre. Fram till Santiago skulle han! Och det inom 10 dagar, för sedan väntade hans nästa jobb med start i Lissabon.

Vår vandrare var nämligen en konsertpianist som blivit musiklärare. Men lönen var urusel, så för att kunna försörja sin familj blev han barpianist på stora hotell och kryssningar.

pianist– Barpianist! Det måste väl nästan kännas förnedrande för en välutbildad pianist att sitta där och klinka på ett piano, medan omgivningen smuttar på sina paraplydrinkar, pratar i mun på varandra och inte skänker pianisten en uppskattande tanke?

– Inte alls, sa han och fortsatte. Det är som på Caminon. Man träffar ständigt nya spännande människor. Människor som har en story att berätta. Människor som behöver någon som lyssnar och som samtidigt underhåller. Koncertpianist är ett väldigt ensamt yrke, musiklärare är väldigt dåligt betalt men barpianist, det är spännande, meningsfyllt och hyggligt betalt.

Så mycket för våra fördomar om vad som är fint och meningsfullt. Och lönande.

Innan vi skildes fick vi önska en sång som han lovade att spela under den kryssning över Atlanten som var hans nästa jobb.

– Jag kommer att dedicera den till mina svenska pilgrimsvänner.

Vårt val föll på ”We’ll meet again”.

 

26. På fel plats i livet?

arn00

Vi befann oss helt ur kurs från det planerade vandringsschemat. Istället för Spaniens oändliga vidder bredde det svenska kulturlandskapet ut sig framför oss. Vandringen gick i Arns fotspår längs den klassiska pilgrimsleden från S:t Olof i Falköping mot Gudhem, Varnhem och Husaby.

arn-gudhem

Nu vilade vi oss på Mössebergs sluttning alldeles utanför Falköping. Hornborgasjön låg för våra fötter och någonstans där borta i horisonten reste sig Kinnekulle! Varje plats har sin unika skönhet. Man behöver inte, på känt kvällstidningsmaner, nödvändigtvis rangordna skönheter sinsemellan. Just denna dag var Mösseberg vår skönhet, inte Caminon.

Pilgrimsvandringar är kraftigt vanebildande. Årets vandring längs Caminon var bokad och betald men logistiska problem satte oväntat och plötsligt stopp för våra planer. Avfärden blev uppskjuten i sex månader och det klarar inte ett längtande pilgrimshjärta av. På hemmaplan hittade vi ett vandringssurrogat i form av den pilgrimsled som kom att i Arns fotspår ta oss, inte bara från Falköping till Varnhem, utan även från Forshem till den uråldriga Husaby källa. Det var inte direkt trångt längs leden. Faktum är att vi inte träffade på någon annan pilgrimsvandrare under dessa dagar i månaden april. Men vad gjorde väl det. Vi hade en väg att vandra och så fick det bli! Vägen till Santiago fick vänta till hösten.

I vår nyanskaffade vandringsguide stod följande att läsa om den vackra gläntan på Mössebergs sluttning:

arn01

”Och den som haft nåden från barndomshemmet att ärva en tolkningsnyckel för det andliga

Smaka försiktigt och långsamt på denna ljuvliga lite gammaldags formuleringskonst! En mening som kom att bli vårt mantra, inte bara för dagarna längs Arns väg utan även under kommande vandringsår. Ständigt kom vi tillbaka till orden som var så snillrika, men ack så svåra att lära sig utantill.

Och, den, som, från, att, en, för, det! Alla dessa pronomen och prepositioner i en enda mening. Vi snubblade på orden, placerade dem fel och missade ständigt något ord. När vi så småningom lärt oss allt utantill ville vi analysera de viktigaste orden och positionera dem i våra egna liv. Hur många av dessa rödlistade substantiv och verb har chans att överleva en generation till? När i framtiden måste man googla ”nåden” och ”tolkningsnyckel” för att riktigt förstå dess betydelse?

Nåden: Framtiden ser ytterst osäker ut för ”haft nåden”. Moderna mottagarna av denna ”oförtjänta gåvatenderar att se det mer som något man faktiskt gjort sig förtjänt av, ja rent av kan kräva. Detta samtidigt som en missunnsam omgivning föredrar att kalla andras nåd för tur. Risken är att nåden inom kort blir hänvisad till korsordssidorna.

Barndomshem. Barndomshemmet är redan en viktig tidsmarkör. På en tänkbar hemsida om 1900-talet trängs det med andra hem som ”folkhem” och ”ålderdomshem”. Barndomshemmet kommer inom kort att förknippas med en svunnen värld bestående av en sammanhållen kärnfamilj som i stort sett bodde på en och samma fysiska plats under barnens hela uppväxt.  Barndomshemmet kan snart nog låta riktigt skrämmande i en modern människas öron. Fast uttrycket lär fortsatt dock vara mycket användbart som ”feel good” beskrivning på hus till salu: ”Idolstjärna säljer sitt barndomshem”.

Ärva. Nu när arvsskatten är avskaffad lär framtidens arvsfokus i hög grad ligga på pekuniära tillgångar och gamla saker med proviens vilka lyckats ta sig ända fram till kameran i Antikrundan. Att ärva åsikter, politisk tillhörighet och livsåskådning kommer nog att betraktas som tämligen mesigt och osjälvständigt. Det gäller att kritiskt bestämma över och forma det egna jaget!

Tolkningsnyckel. Vilket vackert, romantiskt och besvärligt ord! Det andas kunskap och förståelse, erhållen vid otaliga diskussioner runt familjens middagsbord. Inte påtvingad kunskap utan ett verktyg att använda längs livets spännande färd. 2015 får ”tolkningsnyckel” drygt 3000 träffar på Google. En rad av dem under rubriker som ”Tarot” och ”Spådomar”, men visst, där finns också biskopar och andra livstolkare som skriver om sina tolkningsnycklar. Kanske, kanske ändå, är ordet så unikt att det kan förväntas behålla sin nisch även i framtiden.

Andliga. För svensken ett passande neutralt och politiskt korrekt ord. Andligheten lär få kämpa för att kunna få behålla sin själsliga fromhetsbetydelse gentemot meditation, övernaturlighet och mysticism som växer sig allt starkare. Heja själen!

Medan vi vandrade vidare mot Varnhem diskuterade vi vad som kommer att stå i framtidens vandringsguide. Kanske ”Se till att från dina vårdnadshavare kräva klara besked om dina rättigheter till ett lyckligt liv”.

Vi hade oväntat och på några få dagar erhållit spännande kunskap om svenska pilgrimsleder. När  kartan inte stämmer med verkligheten fungerar branta inlärningskurvor som livets hälsokost! Caminon nästa!

arn11

27. Mesetan

mes-san0

Oset från stekpannorna steg upp mot det låga taket i det gamla uthuset där tre unga volontärer från Sydamerika stod och gräddade majspannkakor. Med svettiga, blanka pannor serverade de lunch åt hungriga pilgrimer. Skratt, tacksamhet och djupa suckar från trötta vandrare blandades till en mångspråkig kakafoni och lovsång. Utanför den högst tillfälliga ”restaurangen” stärkte sig pilgrimerna med vatten från en helig källa, allt medan förbrödringen tog sats mot oanade höjder.

Vi befann oss i San Bol, alldeles i början av Mesetan, det beryktade spanska ”Bordet”. Storstaden Burgos låg en dagsvandring bakom oss. 150 km framför oss bredde den vidsträckta, kala och enformiga spanska högplatån ut sig.  Omtalad, fruktad och i många pilgrimsskildringar rent av förtalad. Inte så sällan smyger sig pilgrimerna här på en eller annan buss för att förkorta  vandringen över det ensliga landskapet. Vilket misstag bussåkarna begår!

Livet på Mesetan påminde om ”lumpen”, gamla tiders militärtjänstgöring. När man är mitt uppe i eländet räknas dagar och timmar tills allt skall vara avklarat. När man äntligen har det bakom sig så slutar man aldrig att prata om upplevelserna och kamratskapen, både för dem som vill och de som inte vill lyssna. Att dela elände och i grupp klara av utmaningar är en viktig tygbit i den brokiga kilt som är livets mening. Det välsignade eländet gjorde Mesetan till en av de viktigaste – och roligaste – delarna av vår vandring.

mes4 mes7

Här rådde till fullo pilgrimernas tid. Ingen konkurrerande förströelse inom synhåll.  Det fanns helt enkelt inget annat att göra än att vandra, tänka och prata med varandra.  Fast ändå, här dolde sig små äventyr för den som sökte och såg.  Skavsårsplåster, bandage och vattenflaskor delades mellan vandrarna som aldrig tidigare. Vid dagens slut ”ägde” vi de små byarna med sina härbärgen och fåtal restauranger där dagens vedermödor sköljdes ner med hjälp av vin och skratt. Kamratskapet växte för varje dag och vi blev som en surrande bisvärm av människor som sakta förflyttade sig över höglandet.  Utmaningarna svetsade oss samman när vi ena dagen led under Spaniens sol och nästa dag kämpade mot piskande regn och ihärdig blåst. Vad spelade det då för roll att de stekheta dagarna under nätterna förvandlades till bitande kyla, då kontrasten från dagens hetta aldrig kändes tydligare än i sovcellen längst där inne i det kala, icke uppvärmda gamla stenklostret.

mes1 

Vi pilgrimer var inte ensamma herrar på täppan. Högt över våra huvuden anade vi storkarna som från sina gigantiska bon kikade ner på oss. Mesetans omtalade vilda hundar såg vi dock aldrig skymten av, även om vi allt som oftast blev utskällda av bundna hundar som oftare viftade på svansen än visade tänderna. Långt farligare var då de horder av bastanta kor som pressade sig fram genom smala bygator och gav oss en förnimmelse av tjurrusningen i Pamplona.

Men Caminons mest fruktade innevånare är trots allt ”cimex lectularis”, den  lilla vägglusen. En elak rackare som i stora mängder lär trivas bland filtar och kuddar på härbärgena. Det gick skrönor om hur dessa små djur på nätterna kalasade på trötta vandrare och gjorde livet längs vägen närmast olidligt. Drabbade vandrare uppmanades att efter hemkomsten placera sin packning i frysen för att få slutgiltig bukt med dessa små elaka djur. Turligt nog träffade vi aldrig på cimex lectularis.  Turligt, då ingen av oss hade en frys som kunde klara av en ryggsäck på 45 liter.

Vandrarnas skiftande bakgrund gjorde Mesetan till en multikulturell happening. Här fanns det unga kärleksparet som aldrig var mer än 30 cm ifrån varandra. En yngre man från Barcelona hade gett sin åldrande mor en pilgrimsvandring i julklapp. Modern njöt och pratade oupphörligt medan sonen bar större delen av även hennes packning. Kanske ett tips till Årets Julklapp: ”Prata ut – bjud dina föräldrar på en pilgrimsvandring!”

En elegant japansk gentleman, nyligen pensionerad från ett stort handelshus, dök oväntat upp längs vår väg. Visserligen fuskade han då och då genom att åka buss, men till kvällen var han med oss andra. Alltid iförd en nystruken skjorta. Inte nog med det, varje kväll hade han hittat en ny kvinnlig medvandrerska som han generöst bjöd på middag på byns bästa restaurang.  Vi imponerades och undrar fortfarande när han strök sina skjortor.

Efter många långa mil nådde vi till slut staden Leon. Äventyret Mesetan var över, men när tillfälle ges missar jag inte ett tillfälle att berätta: ”Vad då enformigt och platt, då skulle du ha varit med på….”

28. Dagar med Emilia

Emilia kom till oss redan vid slutet av sin första vandringsdag. Hon hade startat i den vackra staden Astorga och kände nu av sin första vandringsdags smärta och förhoppningar. Lite bortkommen och vilsen stod hon utanför vårt härbärge i den lilla spanska byn Rabanal de Camino. Vi var på väg till en enkel pilgrimsmiddag och undrade glatt om hon ville följa med.

”Gärna” sa hon lättad på engelska med en tydlig tysk brytning. På den enda restaurang som öppnade redan kl 19:00 samlades byns tillfälliga pilgrimsgäster. Det blev en glad kväll där en pilgrim från Argentina introducerade orucho , Spaniens svar på Italiens grappa. Stämningen steg och vår nyfunna skyddsling verkade trivas. Nästa morgon stod Emilia och väntade utanför vårt härbärge.

”Får jag gå med er ett slag” frågade hon lite ängsligt. Naturligtvis fick hon det. Hon behövde uppenbarligen lite coaching för att komma in i pilgrimslivets rutiner. Och vilka passade bättre för ett sådant uppdrag än tre pratglada äldre veteraner. Stolta tog vi på oss uppdraget, vi berättade, frågade, visade och introducerade henne till andra vandrare. Men vi ställde inte den viktigaste frågan: ”Varför vandrar du?” Emilia verkade inte vara redo att berätta, ännu.

Så småningom visade det sig att hon var från Österrike, 26 år och utbildad arbetsterapeut. Åldersskillnaden blev uppenbar när hon visade sig inte känna till ”Familjen von Trapp. Filmen ”Den tredje mannen” var det inte ens tal om. Den natten bodde hon på ett annat härbärge och vi tog för givet att hon nu var redo för att vandra i egen regi. Efter en sen start nästa morgon hann vi upp Emilia efter någon timme. Så var vi fyra igen. Mot slutet av dagen var hennes förtroende för oss så stort att hon började berätta varför hon vandrade. Drygt ett år tidigare hade hon flyttat ihop med sin pojkvän. Allt verkade så bra ända tills hon blev med barn. Han flydde från såväl kärlek som ansvar. Fyra veckor senare förlorade hon barnet. Det var nu ett år sedan och hon hade börjat få distans till sin traumatiska upplevelse. Men hon behövde ta sig en funderare på nästa steg i livet.

Vi lyssnade, pratade om livet, vandrade och åt sedan middag tillsammans igen. På den fjärde Emiliadagens morgon såg vi henne inte alls. Hade hon lämnat oss och gått vidare i livet? Om eftermiddagen hittade vi henne sittande utanför ett kafé tillsammans med en grupp glada unga spanjorer. Stämningen var minst sagt hög runt borden. När vi passerade gav vi henne lite i smyg ett försiktigt ”tummen upp” tecken. En av hennes nya vänner noterade detta och frågade Emilia:

”Va, känner du dom där gubbarna?” Vi hörde henne svara med en extra hög röst. Som om hon ville försäkra sig om att vi hörde henne:

”De där gubbarna, de är mina hjältar!

Den dagen kunde vi ha vandrat både 30 och 40 km utan några som helst problem.

29. Tre Turbotanter från Texas

En dag så dök de bara upp. Meddelanden skrivna på små gula lappar, fastsatta som julgransprydnader på barrträd längs vägen. Ett slags fysiska sms, rent av spam, riktat till vandrande pilgrimer. Avsändare okänd, men genom valet av media, alltså granar längs Caminon, nådde de avsedda mottagare. Vi läste en av de gula lapparna och kikade längs stigen, visst skymtade något gult alldeles där borta vid kröken. Nyfikna skyndade vi fram och läste nästa budskap från den okända avsändaren. Där stod det helt kort:

”Bär gärna varandras bördor ”

Och på nästa lapp:

”Men börja med dina egna!

Sedan mer uppmuntran:

”Det är inte så långt kvar nu!

”Ingen pilgrim vandrar riktigt ensam”

”Mer än 10 miljoner pilgrimer har vandrat här före dig”

”Dina fötter känner historiens avtryck men skapar även framtidens”

”Vem du än är så tänker jag på dig”

Så öppnade sig landskapet och stigen kantades inte längre av träd. De gula lapparna försvann och kom aldrig mer tillbaka. Tänk om de varit huggna i sten och haft budskap inristade av medeltidens vandrare!

Nere i dalen träffade vi på tre högljudda bestämda amerikanska damer vilka just startat sin pilgrimsvandring. De stod lite undrande under vägskylten som visade Santiago 150 km. ”Hur mycket är det på riktigt?” frågade en av damerna fnissande och syftade på miles!

Vi rynkade lite föraktfullt åt dessa ”turistpilgrimer” från Texas, och tyckte att deras högljudda flamsande knappast passade på Caminon. Inte blev det bättre av de små ryggsäckarna, som antydde att övrig packning skeppades mellan övernattningarna per taxi. ”Riktiga pilgrimer var de inte”. Några timmar senare, när middagen serverades, hamnade vi som bordsgrannar på byns enda restaurang. De pratglada damerna tog genast kontakt och berättade generöst om sina liv i det stora landet i väst. En avsevärd del av tiden på hemmafronten i Texas ägnades åt frivillig omsorg åt livets mindre lyckade medmänniskor. Skammen över att vi tidigare samma dag varit så kritiska, ja rent av dömande, smög sig på oss.

”Å, ni är från Sverige” sa en av damerna och fortsatte ”jag är också svenska, i alla fall 50% svenska. Min mor emigrerade till USA, träffade en stilig man, min far alltså, och så blev jag till. Ni kanske känner till min morbror? Alltså Vilhelm Moberg!”

En ängel gick igenom rummet i den plötsliga tystnad som uppstod. Nackhåren reste sig, inte minst på vår kamrat från Moberg-landet Småland.

Där satt vi på en enkel restaurang på den spanska glesbygden längs pilgrimsleden och en amerikansk dam vid grannbordet frågade om vi kände till hennes morbror Vilhelm Moberg! Resten av kvällen bara försvann. Vilhelm Moberg, hans böcker och livet diskuterades. Uppgiften om att den store författaren själv valt att avsluta sitt liv i havet kom dock som en chock för systerdottern. När restaurangen stängde visste vi mycket om Mobergs emigrerade familj. Undrar vad han kunnat göra av titeln ”Pilgrimsvandrarna”? Kanske rent av materialet till en musikal? I den sena natten smög vi in på härbärget utan att tända några lampor. Alla andra pilgrimer sov sedan länge. 

Vårt smultronstrå av ljuvliga möten hade fått ännu ett spännande bidrag. Här fanns mycket att begrunda under nästa dags vandring.

30. Dödlig dessert

Det var endast fem dagar kvar till Santiago när vi stannade för natten i den lilla staden Portomarin. Alla tidigare gästvandrare, och några nykomlingar, var inbjudna att vara med under dessa de sista 12 milen fram till slutmålet. Stämningen var hög runt middagsbordet när tio vänner inmundigade den traditionella pilgrimsmenyn bestående av förrätt, varmrätt och dessert. 

Till den avslutande desserten valde jag frukt och in på tallriken kom, något överraskande, en stor oskalad apelsin. En apelsin med kraftig och seg vit hinna mellan klyftorna. Ett par alltför stora klyftor växte i munnen samtidigt som jag försökte tugga och delta i konversationen. Det gick inget vidare! Jag valde att svälja, inte spotta ut apelsinklumpen! Den kom inte långt. Andningsvägarna blev helt tilltäppta när fruktmassan kilade sig fast nere i strupen. Desperat for jag upp, vilt gestikulerande pekandes på mitt struphuvudFörvirring och handlingsförlamning uppstod under några få, men oändligt långa, sekunder, innan vår gästvandrare från Ven insåg vad som höll på att hända. Han, min vän, som i ungdomsdagar en gång slagit Richy Bruch i diskus, ropade: ”Får du ingen luft?” Medan paniken växte inom mig nickade jag intensivt. Inom bara ett ögonblick stod vår diskuskastare bakom mig.

I ett järngrepp låste han sina händer runt min bröstkorg, just där revbenen slutade, ”Slappna av Göran! Häng i mina armar! Revbenen kan få sig en knäck!” viskade han i mitt öra. Sedan tryckte han till, inåt-uppåt! Lungornas luft var på väg ut igen. I farten tog luftstöten med sig apelsinklumpen hela vägen upp till munhålan. Den, vid blockering i luftstrupen rekommenderade ”Heimlich-manövern, visade sig fungera alldeles perfekt. Revbenen höll och härlig frisk kvällsluft fyllde åter mina lungor. Inom någon minut var jag fysiskt helt återställd. Så snabbt kan lycka bli till kris. Så enkelt är det att gå från att leva i full vigör till att känna hur livsandarna hotar att försvinna, allt medan omvärlden fortsätter som om ingenting hänt. Om ditt liv kan jämföras med ett kalenderår, var befinner du dig då just nu? I september eller kanske november? Statistiskt går det att få en hyggligt korrekt uppfattning, men plötsligt känns julafton inte som något att längta till. Och hemska tanke – det kanske är nyårsafton just idag!

Alla kommer inte fram till Santiago. Under vår vandring hade vi sett ett flertal minnesmärken över pilgrimer som stupat under sin väg. Det var vanligtvis minnesmärken i form av träkors eller vackra stenar, ofta med någon kort inskription om den vandrare som inte kommit längre. Att stupa på sin post” har alltid fascinerat eftervärlden. Dessa minnesmärken, inte gravar, passerades dagligen av hundratals vandrare. Med en vänlig omtanke, eller kommentar, hedrade man ofta den stupade.

 

Ingen dåligt vald plats för ett minnesmärke. Detta får mig att minnas den lilla skylten på en parkbänk vid Union Canal i England: ”Här satt George Brown och njöt av båtlivet på kanalen, och jag, hans hustru Vera, satt vid hans sida”. Vad mer behöver sägas?

Själv berättade jag för kamraterna om mitt ”nekrolog-avtal” med en nära vän. När någon av oss dör skall den överlevande se till att skriva en dödsruna i tidningen som ingen sett maken till. En mycket generöst skriven runa, med rimlig sanningshalt, som skall få vänner och ovänner, bekanta och obekanta att imponeras, ja rent av bli gröna av avund över vad den bortgångne åstadkommit under sitt liv. Det är nog dags att i avtalet även inkludera en minnessten att sättas upp vid en underskön plats där pilgrimer gärna vilar sig på sin vandring längs Caminon. Nekrologavtalet gäller än till denna dag. Dock vet jag naturligtvis inte om jag blir den skrivande eller den omskrivne!


Den natten sov jag oroligt och noterade att kamraterna höll mig under speciell uppsikt.

Upplevelsen vid middagen och diskussionerna därefter irrade runt i mitt huvud. I det dunkla riket mellan sömn och vakenhet attackerades jag i drömmen av elaka apelsiner.

Så småningom började morgonljuset försiktigt strila in genom de stängda fönsterluckornas glipor. Pilgrimerna i sängarna runt mig började röra på sig. Hotfulla apelsiner sprack av dagsljusets strålar. Det var snart dags att vandra vidare!