14. Fötter

”Äntligen” ropade fötterna. ”Äntligen får vi den omsorg och skötsel som vi förtjänar. Äntligen får vi ett ordentligt erkännande. Utan oss stannar vandringen!”

Och visst var det så! Det går att vandra trots huvudvärk och feber, men inte med trasiga fötter!

Våra fötter är generalister. De kan lite av varje. Förutom att vandra på mängder av olika underlag kan de simma, klättra, springa, vinka och mycket, mycket annat. Som att flirta! De står i ständig kontakt med verkligheten och lämnar individens avtryck i leriga stigar på väg till Santiago.

Fötter tar en skyndsamt ner på jorden när hybris slår till. Som den där första dagen på det femte vandringsåret. Vi startade i den spanska staden Estella och nådde efter 21 kilometer dagens etappmål, Los Arcos. På torget stod våra ryggsäckar lutade mot fontänens mur och vi njöt i eftermiddagssolen av en sval öl. Vandringen genom det vackra landskapet hade gått som en dans. Då flög högmodet i oss. Ytterligare 8 km längre fram hägrade ett lockande härbärge i Torres del Rio.

”Vi kan klara det!” ropade någon och inom några minuter var vi åter på väg. Ingenting hade vi lärt om långsamhetens lov. Ingenting kom vi ihåg av regeln om att ta det försiktigt under första vandringsdagen. Prestationsivern och Bror Duktig hade tagit över! Visst nådde vi nästa natthärbärge, men tyvärr till en dyr kostnad. Nästa dag haltade vi oss långsamt fram med skavsårsplåster på såväl hälar som tår.

Fötter är också kontaktskapande. När akuta skavsår drabbade en av oss mitt uppe på det stekheta spanska höglandet ordinerade läkaren vila i två dagar. Att ligga still på härbärget var otänkbart. En spansk medvandrare såg vår nöd och levererade också lösningen. Hans föräldrar ”deltog” på Caminon med följebil. Där fanns plats för ytterligare en person, så vilodagarna blev till följebilsdagar. Såren läkte, vänskap uppstod och vid ankomster till rast- och övernattningsplatser stod följebilsteamet redo med förfriskningar och omsorg.

Ingen vandringsdag utan fotvård. Man tvättar, smörjer, filar, klipper, masserar och bryr sig om sina fötter. På härbärgena duggar råden tätt om hur man skall ta vara på sina fötter. Alla berättar om sina lösningar:

• Kängorna får inte sitta för hårt. De skall vara så löst knutna att de nästan faller av!
• Kängorna ska sitta hårt. Knyt extra hårt i nedförsbackar!
• Värmen är det största hotet för skavsår. Svala fötter får aldrig skavsår så lufta fötterna närhelst ni stannar!
• Högsta lycka för fötter är att under vandringsdagen få sänka sig ner i en kall bäck!
• Tag aldrig av skorna under vandringen. Då blir bara fötterna oroliga.
• Ha aldrig mer än en socka!
• Ha alltid två sockor! En tunnare närmast foten!
• Vänd ut och in på sockorna för att undvika sömmarna!
• Halvsula fötterna med sporttape i förebyggande syfte!
• Tag inte ett steg utan Compeed!
• Börja smörja in fötterna varje kväll en vecka innan vandringen startar!
• Smörj aldrig mellan tårna!
• Tysk hjorthornssalva skyddar mot allt!

Det är oklart vad som här gäller: ”Den råd lyder är vis” eller ”Var och en blir salig på sin tro”?

Hur vi än vårdade och sökte förebygga skavsår så fick vi alla pröva på pilgrimsvandrarens ständige följeslagare, svidande fötter. En del drabbas värre än andra. Precis som i verkliga livet så är våra förutsättningar och våra fötter olika. Ja, rent av orättvist olika.